Fattar ni varför jag är upp över öronen lycklig? Jag gör. Finns inget finare än att se Louisa krama sin pappa.

Som ni kanske har sett har vi spenderat hemma hos Finni och hennes Elliott. Vi har busat med barnen och sedan var jag tvåbarnsmorsa ett tag så att Finni kunde bli toppfräsch.
Jag har även fått en ny design och ny header där ni ser min nya fina perfekt hårfärg!

Låtan ovanför beskriver mitt humör perfekt, njut!

Nu skiter ni nog på er av lycka då det är Finni Pippa som skriver. Eller? Någon? Nehepp.......... Jaaaja, skämt åsido så tänkte jag våldgästa Klaras blogg. Vi har pillat lite på hennes design. Jag som hatar färg var glad över att hon bestämt sig för att dumpa sin extremrosa design. Så vi tog bara min egna design och satte i en fin header och ändrade lite färger! Toppenfint.

Vi sitter hemma hos mig och kollar lite på tv medan våra små fina barn sover samtidigt för en gångs skull. Vi har badat Elliott i diskhon (extremt smart då han är rädd för mitt badrum), och lekt och haft photosession. Så himla fina bilder fick vi till.

Nu ska jag sluta babbla på om ingenting och hålla Klara sällskap i min soffa.

Jag har en sådan extrem tur i mitt liv. Jag har haft en väldig tur med vänner.
Sanne har funnits sedan början av gymnasiet och stöttat mig genom allt, det finns inget hon inte har gjort för mig och det finns inget jag inte skulle göra för henne. Hon är Louisas gudmor och det finns ingen som skulle uppfylla rollen bättre!
Lydia har funnits sedan barnsben men vi har inte umgåtts tätt och ofta förrän vi flyttade in i vår lägenhet för drygt ett år sedan. Hon har en sådan självklar roll i våra liv nu, och Louisa älskar henne.

De här två tjejerna är helt otroliga. De hjälper till med mat, Louisa, städar ibland, stöttar mig när jag är nere, älskar mig trots alla mina påhitt.

Jag skulle gå genom eld för de två och jag älskar dem verkligen!

Bloggfenomenet har på senaste tiden skrämt mig mer än vad det gjort förr. Här sitter vi och läser om andras liv- avundas, kritiserar, hatar och älskar. Människor som vi i många fall inte känner, deras liv i textform lockar. Ni läser om vårat liv, ni läser om Louisas uppväxt, om min vardag, om våra upp samt nedgångar.

Det som jag tycker är så synd är att vi läser om andras liv, till och med de vi känner. Vi kanske inte hör av oss för vi har ju redan läst vad våra vänner gjort på dagen.
Jag vet att de flesta av er som läser min blogg vet vem jag är, har träffat mig, gått i samma klass och skola som mig, spelat i samma fotbollslag, handbollslag eller är barndomsvänner. Jag är övertygad om att i alla fall hälften av er 200 som klickar in er på mammaklara varje dag vet vem jag är, hur jag låter och hur jag ser ut in person. Det är väl knäppt, är det inte?
Människor som förr funnits i mitt liv, följer nu mitt liv som åskådare. Varför säger ni inte hej i kommentarerna? När jag stöter ihop med er på stan så medger ni att ni läser, som om det är pinsamt, vilket det verkligen inte är. Men då kan ni väl säga hej? Påminn mig om vilka som finns, vilka som är intresserade. Sen finns det givetvis de som inte tycker om mig, som varit gamla vänner, som nu läser för att sedan föra vidare spännande skvaller eller allmänt skitsnack.

Det kanske låter knäppt, men det skrämmer mig att det finns de som läser min blogg som vet vem jag är.

I lördags fyllde Max 20! Det firades såklart. Hela dagen flängde jag runt, hämtade kläder, handlade och klippte mig. Till slut kom jag och Lydia hem efter att ha lämnat Louisa hos mormor. Då var de flesta redan hemma hos oss.
Vi var såklart inte klara så vi gick hem till Lydia, som bor 50 meter från mig, och gjorde oss i ordning. Som vanligt finns det inga bilder på mig men jag var FRÄSCH för en gångs skull!
Sedan gick vi ut på stan, på tok för tidigt. Det första stället var helt ok, sen gick vi vidare till det andra där musiken var betydligt bättre och en störande snygg DJ. Jag stod upp konstant från klockan åtta på morgonen till fyra morgonen därpå.
Natten avslutades hemma hos oss och vi somnade inte förrän klockan sex.

Söndagen kom och jag var superpigg jämfört med de andra. Vi hämtade Louisa hos mormor och åkte sedan hem igen för att få besök av Louisas farmor och farfar.


En bra helg med andra ord! Jag är som nykär och är bara så lycklig över allt som jag har.




Fyra generationer på bild, taget då vi var uppe i Norrland. Min farmor, min pappa, jag och Louisa!

Du som ville kontakta mig per mail: [email protected]

hej allihopa, klaras lillayster här! tjohooo, hon sitter i soffan och vet inte att jag skriver! hihi! bus!
okej nu ska jag vara supersnäll syster och säga fem saker som är bra med henne;

1. hon är jävligt snygg
2. knäpp, precis som jag själv
3. förjävla rolig
4. hon är svag, för jag är starkare, mohah!
5. hon är världens finaste syster och one hell of a good mom!

jag kom hit för ett tag sen, klara måste städa men det har hon inte gjort, så snart kommer lydia, ska hjälpa sis nu!
ta hand om era syskon där ute, för det är det bästa man kan ha!

i <3 u sis!

Tryck HÄR för att läsa om allt som hänt med Max. Vill även tillägga att läkaren i tidningen ljuger om varför provsvaren dröjde så länge. Han påstår att det dröjde så lång tid eftersom att ansvarig läkare ville ha "specialistutlåtande" men i själva verket var "ansvarig" läkare på semester och Max ärende lades på hög.

Det är ett sjukt system, hela sjukvårdssystemet. Stå på er när ni söker vård!




Foto: Kristina G Eriksson

Jag och mina fina kvällen då vi firade min födelsedag!

Snart är det jul, och jag önskar mig faktiskt något för en gångs skull.



Jofama by Kenza skinnjackan


Hunterstövlar



Inga billiga julklappar men även de enda jag önskar och faktiskt behöver.. Jag har inga vinterskor så gummistövlarna fungerar som det med tjocka sockor under och även inpå våren. Min skinnjacka som är i fakeskinn är dessutom alldeles sönder.. Så snälla tomten, ge mig detta till jul?

Känns ännu mer krävande att uppdatera när jag får kommentarer där folk är supermissnöjda över den pissiga uppdateringen. Är ni irriterade för det så fine, älskar ni bloggen så himla mycket så är det väl värt att vänta på den lilla uppdatering jag levererar.

Men men! I lördags small det, och oj vad det small.

Middagen var något ofokuserad och ostrukturerad men god som satan. Drinken som jag bjöd på var skitäcklig men vad gör väl det, allt kan inte bli perfekt.
Vid elva tiden tog vi oss in mot stan till ett ställe som heter Laroy. Där dansade vi i någon timme eller två, skiljdes sedan åt från två av vännerna och gick sedan vidare till Lobby.
Jag säger då det, krogen är en köttmarknad. På Lobby gick Lydia fram till kön för att fråga i vilken kö man skulle stå då det fanns två. Då frågade vakten hur många vi var varpå Lydia svarade att vi var fyra tjejer. Hans svar var bara "Får jag se på dom!". Ja ni ser.. In kom vi i alla fall, såg Sean Banan och lessnade sedan. Jag hade ont ont i fötterna efter klackarna och Finni började se lite sliten ut. Vacker men sliten.
Då tog vi en taxi hem, åt lite mer skagentoast och däckade vid femtiden.

Helt underbar kväll med mina fina fina vänner! Fick den perfekt presenten: slingor och klippning på salong! Snacka om uppskattat och välbehövligt.
Jag hade så sjukt roligt faktiskt, den mest lyckade utgången hittills.

Bilder kommer så snart jag hittat kamerasladden; så sura inte om det tar ett tag..

Nu har Louisa och Max åkt hem till Louisas farföräldrar där de ska spendera dagen och natten. Det är tomt och jag saknar henne redan!

Förberedelserna har hållit på ända sedan igår morse då jag tvättade med Lydia och Sanne. Det har handlats och städats och det ska fortsätta även nu. Det är inte lätt ska ni veta. Men roligt! Roligt är det och jag ser verkligen fram emot ikväll. Som skrivet blir det trerättersmiddag och sedan ut på stan och härja.

Jag ska under dagen duscha(med allt vade det innebär, vilken pärs!), brun utan sola mig, måla naglarna, sminka mig, fixa håret, klä på mig.. Utöver matlagning och sånt alltså. Herregud. Så nu sätter jag igång!
Uppdaterar då och då under dagen om hur läget är.

Idag är det Max första farsdag! Louisa har gjort frukost på sängen, slagit in presenter och sjungit för honom.. Nästan.

Vi ska fira med middag hemma hos Louisas morfar!

Tänk er tända ljus, hög musik, rosa ballonger och en fin blombukett mitt på bordet. Till detta ska det budas på god mat vill jag lova.

Först en fördrink som ska vara en Strawberry Daquiri
-4-6 cl ljus rom
3-4 jordgubbar
2 cl pressad lime eller citron
1/2 tsk socker
1,5 dl krossad is
Mixa allt!

Sedan förrätt som ska vara hemmagjord skagenröra på något gott nybakat bröd
- Creme fraiche
2 dl räkor
4 crabsticks
3 msk dill
2-3 msk majonäs
5 tsk röd stenbitsrom
1/2 rödlök
Kryddor
Hacka räkor och crabsticks och lök; blanda allt!

Varmrätt blev till sist kycklingfileer fyllda med getost och soltorkade tomater med potatisgratäng(recept kommer senare)

Efterrätt kommer bli minikladdkakemuffins och pain au chocolat, recept på detta kommer även efterhand!


Vad tycks?

Den sextonde november fyller jag 19 år! Det är tolv dagar tills dess! Jag längtar galet mycket till min födelsedag detta år, förra året firade jag inte så särskilt mycket.
Detta ska firas med fyrverkerier och fest! Ja nästan i alla fall..

Det blir middag hemma hos mig med mina närmaste tjejer helgen som följer, alltså den tjugonde! Jag ska baka och ha mig, laga någon smarrig middag och till det något glas vin. Sedan ska de få guida mig i stockholms nattliv. Förväntningarna är höga och jag längtar verkligen. Planeringen kan börja!
Det ska bjudas på tre olika efterrätter, det ska finnas ballonger och det finns en dresscode!

Jag ser verkligen fram emot detta, att göra något annorlunda och fira mig som Klara!


Nu till något viktigt: Har ni tips på passande mat? Inget som är för tungt men som man ändå står sig på. Funderar på att göra en feta och och broccolipaj, men känns så tråkigt. Vill slå på stort!


Gammal bild på Lollan

Fredagen den första oktober vändes våra liv upp och ner, in och ut.

Vid midsommar började Max påpeka att han såg suddigt på höger öga. En vecka efter det sökte han vård och fick den eventuella diagnosen synnervsinflammation. Fler besök gjordes och han fick till slut en MR(magnetröntgen där de tar bilder av huvudet) inbokad. Den gjordes den trettonde september. Misstankar om MS(multipel skleros, neurologisk sjukdom) cirkulerade i tysthet och jag gick som på nålar.

Fredagen den första oktober kom domen: en inkompetent läkare häver ur sig ordet hjärntumör och hela vår tid stannade, vår värld slutade att snurra. Hjärntumör.
Hur ska man ens behöva tänka det ordet, än mindre förstå det.
Vad vi fick förklarat för oss den närmaste tiden: inget livshotande.

Sedan dess har allt gått fort; undersökningar och prover, och väntan, den eviga väntan, den förbannade jävla väntan. Den artonde oktober small det. Inläggning kvällen innan. Väntan. Väntan. Väntan. Sex timmar operation. Sex timmar.


Vid sex på kvällen fick jag kontakt med kirurgen: allt hade gått bra. En sten lättades från mitt hjärta. Kunde ta ett andetag och sedan ladda om. Blev varnad i telefon om att "han hade en rejäl blåtira".
Lämnade Lollan till mormor och tog sedan bussen till Karolinska Sjukhuset. Ont i magen, nervös, rädd, förväntansfull.

Stod i receptionen och ser en sjuksköterska bredvid mig som står inne i Övervakningssalen(dygnet runt övervakning och patienterna är uppkopplade till monitorer- precis som ni sett på tv) och fixar med något slags förband. Hon frågar en annan sjuksköterska "Tror du att han kan få köldskador av det här tryckförbandet?". Kul, det vill man verkligen höra och jag visste då att det gällde Max.
Av med ytterkläder och tillbehörigheter- sprita händer och armar. Smyger mig in till min älskade prins.

Inget kan förbereda en på den synen. Inte att han såg förjävlig ut. Inte att han hade en blåtira- vilket det knappt ens kan kallas, mer en blodboll till öga, inte med förbandet runt huvudet. Men för att se sin älskade i den situationen. Max, den starka, glada, evigt kämpande Max, liggandes på sida, andandes tungt tungt med nariga läppar uppkopplad till en massa pipande maskiner. Att se en som står en så nära i ett sådant hjälplöst och begränsat tillstånd att han var tvungen att ligga i trettio graders vinkel- det är inget någon någonsin ska behöva se.
Var efter tio minuter tvungen att gå ut ett tag. Ursäktade mig för att "gå på toaletten" men mer för att hämta andan, andas ner spyan som ville komma upp av all stress, andas ut svimfärdigheten och spola kallt vatten på handlederna för att sakta ner min rusande puls.
Tillbaka in och hålla hand, skämta lite krystat och sedan motvilligt säga hejdå efter en knapp timme.

Jag grät hela vägen hem och mer därtill. Grät av synen, grät av situationen, grät över orättvisan.

Dagen därpå skulle jag dit igen, morfar med som barnvakt. Förberedde mig på känslostormen som kom kvällen innan. Möter sköterskorna i den sterila, kalla korridoren som säger "Han har varit uppe och gått!"
Då har den jävlen varit uppe, ätit och promenerat utan hjälp. Kanske hade jag för låga förhoppningar och förväntningar men chocken var total- det gick fort för min superman.

På torsdag kväll kom han hem, vi är hemma sedan dess och allt detta kan nu vara en suddig skugga efter oss. Vi väntar på provsvar angående tumören, men högst troligtvis är den godartad- klart den är det säger vi. Han har oddsen på sin sida.
Ta till vara på alla de ni älskar, allt kan gå så ofattbart fort.

Vill tacka er alla i vår närhet som visat stöd. I nöden prövas verkligen vännen och ni är en handfull som visat er vara värda guld. Hjälp med barnvakt, skjuts och matlagning; tack!

Nu lägger jag ner bloggen en tid framöver..

Jag förstår att ni är många som undrar vad det är som sker, och jag kan inte stilla den nyfikenheten. Jag vet inte hur jag ska förmå mig att säga det, än mindre om jag ens vill det.

Livet är upp och ner vänt nu, och det är verkligen surrelistiskt. Det är inget som borde hända såhär tidigt i livet. Men nu har det det och vi tar oss igenom det här tillsammans! Ingen ska dö, så var lugna.
Tids nog kommer jag berätta.

Tack för era annars stöttande kommentarer.

Jag vet inte vart jag ska börja. Jag vet inte vilka ord jag ska välja, vilka ord som passar. Magen är ockuperad av en ständig värk, och jag vet inte när den värken kommer att lämna mig lamslagen. Just nu är autopiloten på, allt ses genom ett filter. Jag hör mig själv berätta, hör mig själv yttra de ord som en artonåring inte borde behöva ta i sin mun.

Det är ett enda stort virrvarr av frågor.

Allt kommer att bli bra, allt kommer att bli bra, allt kommer att bli bra, allt kommer att bli bra.

Idag väntar sjukhusbesök, ett sjukhusbesök som ska staka ut den närmaste framtiden. Sen väntar en hel rad med sjukhusbesök, nerver och ovisshet.

Det hela är helt sjukt, helt helt helt sjukt!