Lördagen den 16 januari pratade jag vid 10:44 med min underbara barnmorska Monika(hade henne från tidigt på morgonen samma dag) om förlossningen och jag sa då att det kändes som att jag hade blivit överkörd av en buss men att allt var värt det.
14:42 tog jag mig så skteliga upp på skakiga ben och kissade men kände mig inte tillräckligt stark för att duscha. Jag var fortfarande trött efter att knappt sovit 6 timmar på två dygn, och inte ätit mer än lite fil på nästan två dygn. Och sen var det ju den lilla detaljen att jag faktiskt klämt ut en prinsessa genom muffen!
Under dagen låg jag mest i sängen och gosade med Tilde, Max sov och myste med oss. Jag försökte amma henne men eftersom mjölken inte runnit till gjorde det mest bara ont men jag härdade ut.
Tog mig även upp med stor möda och satt och åt med Max, den maten var så god! Jag hade ju knappt ätit på två dygn så att få äta lite rejäl varm mat var helt otroligt gott!

Vid sex åkte Max iväg med planen att träffa en kompis och sina föräldrar, men även att städa hemma och fixa lite inför hemkomsten. Så jag var ensam med Tilde på BB. Kände inte att jag ville vara ensam så jag ringde dit Sanne som kom så söt med godis och tidningar och höll mig sällskap i några timmar.
Planen var att Max skulle sova hemma, men jag kände mer och mer att jag inte ville vara ensam över natten och bad Max komma tillbaka för att sova med mig och Tilde.
Vid midnatt någon gång kom han tillbaka och hade med sig sin bästa vän och Tilde's gudfar. Max tog Tilde i två timmar så fick jag sova ett tag för att sedan amma henne igen.
Till slut kom Max och lade sig och vi sov rätt bra tills morgonen därpå.
Vi fick tid hos doktorn klockan tolv, där undersöktes Tilde. Vi stod och tittade på medans hon tjöt som en stucken gris. Max pappahjärta fick sig en rejäl törn där, han blev alldeles blek och nervig, han blir så rädd om Tilde när hon gråter. Så underbart söt.

Efter läkarbesöket åkte Max för att hämta bilen och bilbarnstolen hemma. Under tiden kom Tilde's morfar för att hålla mig sällskap. Med tårar i ögonen fick han se sitt första barnbarn för första gången.
Sen kom Max tillbaka, jag sa hejdå till de fina barnmorskorna på Södra BB och tog hissen ner. Där stod min fina Max och väntade med rullstol så att jag slapp gå de långa korridorerna ut. Vi stuvade ner Tildisen i sin alldeles för stora overall och knäppte fast henne i bilbarnstolen.

Sen sa vi hejdå till morfar, satte oss i bilen och åkte hem mot ett helt nytt hemmaliv, som en helt ny familj.

Någon gång där runt 18:10 satte jag mig ner på pallen igen. Max satt bakom mig som stöd både mentalt och fysiskt. Nu var det bara att börja föda tänkte jag.
Hela min kropp hävde sig och tog i, kraften är något som är helt fantastiskt. Efter att knappt ha sovit något, inte ätit mer än en knäckemacka och några skedar fil så var jag trött, riktigt trött. Men ändå lyckades min kropp samla all denna kraft som från ingenstans och jag kände mig så vid liv.

-Pusta lite nu, så att det inte går för fort, uppmanade barnmorskan mig.

Pustade och krystade sedan på befallning. Helt plötsligt kände jag att det var något som satt där nere.

-HUVUDET ÄR UTE MAX, HUVUDET ÄR UTE!! flämtade jag helt fascinerad över att det inte gjort ont över huvudtaget!

Sedan en krystning till och så kom resten av kroppen ut. Hreegud vilken känsla, jag blev helt chockad. Jag grät och grät och skrek att hon var född(som om de andra missat det!?) och sa hur fin hon var, sa åt Max att kolla.

18:27 föds våran dotter och skriker på en gång, hon får Apgar poäng 10, 10, 10(full pott!) och sedan får jag hålla i henne och Max klipper navelsträngen!
Känslan var det mäktigaste jag varit med om, jag bara grät och kände mig så fruktansvärt lycklig, all smärta var som bortblåst, och det jag mindes av smärtan hade varit värt det. Vi grät båda två, jag och Max, han såg så sårbar ut, det var vackert!

Sedan fick jag lägga mig i sängen för att vänta på moderkakan och bli undersökt. Allt detta medan jag höll i min dotter. Sen när jag skulle krysta ut moderkakan bad jag Max ta lillan. Där fick jag se det jag längtat efter så mycket, min älskade Max tillsammans med vår dotter. Jag brydde mig inte i hur ont det skulle kunna göra, allt för dessa två.
19:15 kommer moderkakan ut med lite hjälp av barnmorskan. Vi hade sagt att vi inte ville se men jag ändrade mig och kikade- häftigt! Bad Max kolla och han kikade skeptiskt, haha han hade annat att tänka på.
Fick en spruta i vardera ben för att hjälpa livmodern att dra ihop sig.

Här blev jag även undersökt, får lokalbedövning och andas lite mer lustgas. Får reda på att jag spruckit mer än normalt och att läkare har tillkallats. Då kände jag mig uppgiven. Jag ville ju bara få vara klar nu, få njuta av min dotter och inte behöva oroa mig över något annat.
19:30 får jag amma lillan för första gången och hon bedöms få ett bra tag och suger med rätt teknik.

19:56 kommer läkaren och säger att det är en liten bristning som bäst läker om jag opereras, så operation bokas. Jag suckar djupt men försöker hålla modet uppe genom att se på Max med lillan.

Jag blev tillsagd att inte äta eller dricka något överhuvudtaget fram tills operation. Great, tänkte jag, jag har inte ätit på nstan ett dygn så måste jag vänta ännu längre. Jag blir kopplad till dropp 20:48 och 21:00 sätts en kateter i samband med undersökning. Då konstateras att min livmoder dragit ihop sig väldigt bra och jag blöder väldigt lite.

Någon gång här(kanske runt 22:00) mäts och vägs lillan. Jag får ligga i sängen och titta på medans Max aktivt deltar. Mini konstateras vara ett barn med 3655 grams perfektion till sina 51 centimeter och med ett huvudomfång på 33 centimeter.

Inte förräns 00:35 får jag komma iväg till operation. Jag säger hejdå till Max som gosar med lillan och känner mig livrädd. Jag grät i hissen upp och grät när jag hälsade på alla de olika läkarna och sjuksköterskorna.
Väl inne i operationssalen bad dem mig lägga mig på sidan för att ännu en gång lägga en spinalbedövning. Tror ni inte att det blir strul med även detta? Det är klart. Så då tillkallades en till läkare som efter många om och men lyckas lägga bedövningen.
Jag låg och grät på båren och sa att jag var rädd. Då fick jag lugnande som var superhärligt, haha! Då låg jag och skämtade med alla där inne och babblade på som tusan.
Minns att jag berättade om när jag blev informerad att ligga som en "aaaarg kaaatt". Jag förklarade då att egentligen visste jag inte vad de menade för jag har ju bara snälla katter! Jag tyckte att jag var superrolig. Detta medel fylldes på under operationens gång som bara varade i cirka en halvtimme.
Sedan fick jag ligga på uppvaket där jag blev informerad om att desto fortare jag kan röra på fötterna(jag var helt bedövad från höfterna och ner) så får jag komma ner till Max och lillan igen. Det satte galler i huvudet på mig så där låg jag, helt bedövad, och kämpade och kämpade för att röra på mina tår!
03:10 kommer Max upp och ser lite uppgiven ut, rädd, med lillan i famnen och säger att jag får komma ner igen. Vilken lycka att få hålla min älskade dotter igen!


Under natten ligger jag bara i sängen bredvid Max med lillan i famnen och ömsom sover ömsom stirrar mig blind på vårat mirakel! Jag minns inte hur mycket jag sov eller hur mycket jag var vaken, jag minns bara att jag var överlycklig!


fortsättning följer..

Lustgasen var min räddare under hela förloppet inser jag nu. Allt eftersom smärtan tilltog så insöp jag djupare andetag med lustgasen. Det gjorde fortfarande inte ont mellan värkarna, och nu blev det ju ännu roligare imellan, jag var ju skithög! Jag minns att jag mellan två värkar kollade på Max lurigt och sa lömskt:
-Hihi, Max, det här är bra skit det här, haha!
12:50 ställde jag mig upp för att gå med gåbordet, och här minns jag att jag kände ett tryck nedåt.
-Nämen nu ni känner jag mig bajsnödig, sa jag hög på lustgasen. På riktigt alltså, bajsnödig!


Mellan två värkar


Här måste jag ta rejäl hjälp av min journal, då jag var så hög på lustgasen.

Barnmorskan gick ut för att hämta den andra barnsmorskan som jag hade, precis när hon stängde dörren så kände jag verkligen ett rejält tryck då jag stod lutad mot sängen. Max stod bakom mig och FORS sa det så kom niagrafallen nerför benen på mig. Då var klockan runt tjugo över två.
-Öööh, Max, jag tror att mitt vatten gick.

HAHA! Vad skulle det annars vara?

-Eh ja, det gjorde det älskling.

Då kom barnmorskan in och jag snyftade lite, och informerade om vattnet.
-Ja, som du ser gick hennes vatten nyss.

Ååh Max, han var så söt och jag kunde hela tiden i smärtan gå tillbaka till utgångspunkten att snart snart skulle vi se vår dotter och bli föräldrar.

Efter att vattnet gick tilltog värkarna, för nu ble det riktigt jobbigt. Jag var så trött, hade knappt sovit och nu började min kropp bli matt. Jag låg i sängen på alla fyra och grät, för jag klarade inte av mer kände jag. Lustgasen hjälpte, det gjorde ju fortfarande ont men jag brydde mig inte lika mycket. Men smärtan i värkarna var för stark, nu ville jag ha EDA!

Runt halv tre sattes en kanyl i min hand för preparation inför EDA. 14:35 kom narkosläkare1 för att påbörja EDA.
14:40 sattes en skalpelektrod("sladd" som sätts på barnets huvud för att få bättre översikt på hjärtslagen) på Mini och då var jag även öppen sju centimeter.
-SJU centimeter!? Det trycker ju neråt! tänkte jag för mig själv och var övetygad om att de skojade med mig eller att de inte visste vad fan de sysslade med. Ja, en massa konspirationsteorier lyckades jag knåpa ihop under lustgasens grepp, haha!

Fram tills 15:30 var det två läkare som försökte lägga EDA på mig, fyra försök gjordes och alla misslyckades. Under denna tid så fick jag alltså krystkänsla, på grund av att Mini låg vänstervänd i magen. Detta gjorde så att hennes rotation ner i förlossningskanalen är större än om hon hade varit högervänd vilket de flesta barn är. Därför fick jag krystkänsla och kunde inte hålla emot. Min kropp hävde sig ut och in kändes det som och jag skrek rakt ut i krystningarna. Under hela denna etapp andades jag lustgasen som en galning, ibland så mycket så att jag däckade, det var så skönt! Missförstå mig inte, men det var skönt att bara få vila lite, jag var så trött!

Här är allt väldigt väldigt suddigt. Jag var helt panikslagen, arg och uppgiven. Max blev rädd också, han kunde ju inte hjälpa mig. Jag minns att jag såg honom gråta och han såg så rädd ut. Åh jag ville bara få krama om honom, min prins som var så fint stöd!
Här fick Max ta en paus, det blev för mycket för honom. Det var bra att han steg ut ett tag och tog lite luft, det kan inte ha varit lätt att försöka stötta en skyhög flickvän som var helt panikslagen!
Han försökte under EDA-försöken hjälpa mig, han fick mig att prata om var Mini skulle få ha på sig, han höll kontakt med mig genom att tvinga mig att berätta vart jag hade köpt tröjan han hade på sig, vilken färg den var.
Jag blir tårögd bara jag tänker på hur bra han var för mig, även om han inte kunde ta bort smärtan så gjorde han allt för mig. Han baddade mig med en kall handduk, gav mig saft och sa att han älskade mig. Min hjälte och klippa genom det hela.

Det enda jag minns från narkosläkare1 var att han hade en brytning. Haha det var så roligt.
-Klaaaara, nu ska du vara aaarg kaaaatt, var som en aaarg kaaatt!
Det går inte att förklara hans dialekt men det är fan ett ständigt citat här hemma nu. Han lät så rolig och Max härmar honom perfekt!

Men som sagt misslyckades alla EDA-försök och jag ville bara skjuta mig själv.
-Vilka jävla noobs, sa jag högt ut i rummet.

-Hur är det med Max, är det bra? Snälla säg att han mår bra? Och bebisen, hur mår hon?

Jag var mer orolig för Max än för mig själv, av någon konstig anledning, haha!

Enligt journalen var jag fullt öppen, alltså tio centimeter, vid sista försöket, så de gav upp helt enkelt. Tydligen så satt jag på pallen ett tag efter detta, med Max bakom mig men det minns jag inte ett skit av. Kanske bra det antar jag, här var jag hög på lustgas OCH smärtan, den tog över hela min kropp och jag kände att jag bara kunde flyta med, vad skulle jag annars göra? Jag trodde att det aldrig skulle vara över, men ändå visste jag att klarar jag det här är vi föräldrar! Max hade nu kommit tillbaka, rödgråten men ändå världens finaste stöd och gjorde allt i sin makt för att stötta mig.

Genom allt detta kände jag alltså fortfarande krystningarna skölja över mig och det var inget annat att göra än att följa med kroppen. För er som inte fött barn, det är som att försöka att stoppa en kräkning, att hindra kroppen från att kräkas. Det vet vi ju alla att det inte går, det häver sig i kroppen sen spyr man. Så var det med krystvärkarna, en häftig men skrämmande känsla så jag visste att det inte var dags ännu!

Jag var fortfarande mycket smärtpåverkad och 16:40 kontaktades narkosläkaren igen för att försöka ge mig en spinalbedövning som, vad jag förstått, är en mildare ryggbedövning som håller bara i en timme och den går inte att fylla på.
Jag kände mig uppgiven och sa att jag bara ville slippa nu, nu orkade jag inte mer snyftade jag fram.
-Snitta mig bara, för fan.

17:11 vände allt.
Nu hade jag min älskade spinalbedövning och jag var som en ny människa! Jag kunde nu skratta lite, prata med Max och äta lite mellan värkarna. I värkarna kändes det knappt något, förutom trycket nedåt, jag pustade och tryckte lite försiktigt och tyckte inte alls att det var jobbigt!
Nu fick jag höra att om jag bytta ställningar då och då så skulle det gå fortare, sagt och gjort så jag stod upp ett tag och vaggade lite för att Mini skulle komma ner mer.
17:56 satt jag på pallen ett tag, 18:05 står jag upp och krystar. Här känner jag verkligen hur Mini sakta men säkert rör sig nedåt, vilken känsla! Det var som ett lyckorus, jag är ju förfan nära nu!
-Älskling du ska bli pappa snart!! tjöt jag till Max.

fortsättning följer..

Torsdagen den 14 januari satt jag i soffan när jag kände att det rann till i trosorna, chockad sprang jag till toaletten där jag märkte att trosorna var blöta med vätska som vad blodblandad. Jag ringde Max och sa att jag trodde att det var på G, han slängde sig panikslagen in i bilen för att komma hem.
Efter ett tag ringde jag upp igen och sa att det inte var någon idé att han skulle komma då jag ändå behövde vänta på värkarna, så han vände om igen.
Så ringde jag in till SÖS för att rådgöra så jag visste att om man misstänkte vattenavgång och eller hade en blödning skulle man ringa in. Hon i telefon sa att jag var välkommen in för en kontroll kvart över tio.
Så jag ringde Max och det vara bara för honom att vända igen och ta sig hem.

Jag tog min tid, ställde mig i duschen, rakade mig under armarna och tvättade håret noga. Sen kom Max in genom dörren, likblek och supersöt.
Vi packade ihop våra saker och åkte in till SÖS. Där undersöktes jag och det konstaterades att det inte var fostervattnet som läckte. Mini låg fortfarande ruckbar där inne och jag hade lite sammandragningar som jag själv inte kände av alls.

Hem igen och vi gick och la oss senare på kvällen.



Halv sex fredagen den 15 januari vaknade jag till ordentligt, då kunde jag inte sova längre på grund av mina värkar. Jaha, är det dags nu eller? Tänkte jag för mig själv, fortfarande ovillig att inse att det kanske var dags.
Vid sju någon gång väckte jag Max.
-Älskling, kan du massera mig lite?
-Mmmm, sa han och la en hand på min rygg och somnade om.
-Max, jag tror det är allvar nu.

PING sa det i hans ögon och han stirrade på mig.
-Är du säker, aa okej mm oj.

Lilla gubben blev alldeles stissig.
Jag låg och vred mig lite i sängen men tyckte inte att det gjorde ondare än vanlig mensvärk. De kom med allt från 2 minuter till 6 minuters mellanrum.
Till slut satte jag på TENSen för att vänja kroppen vid den ännu mer än vad jag redan hunnit. Klockan 08:04 kontaktade jag förlossningen för att varsla om att det nog var igång men sa ändå att jag ville stanna hemma så länge som möjligt.
Vi fortsatte här hemma, jag var inte smärtpåverkad överhuvudtaget mellan värkarna, jag var helt vanlig! Max var hispig och sprang runt och tänkte på vad han skulle ha på sig, haha, fixade håret och duschade. Redan då var Max ett stort stöd som masserade mig under värkarna som nu kom med två/tre minuters mellanrum och höll i sig i ungefär en minut.
Klockan 09:48 ringer jag in vid uppmaning av Max då värkarna nu var regelbundna. De gjorde allt mer "ont" och Max blev rädd för att jag skulle råka föda hemma. Hon i telefon sa att det var rätt fullt på förlossningen men att vi kanske kunde komma in på Södra BB så vi var välkomna in när vi var färdiga.

Klockan 09:57(var vi in så snabbt? Ja Max var rätt stressad..) skrivs jag in. Jag blir mött vid den vanliga förlossningen av två barnmorskor från Södra BB som hade med sig en rullstol. Förvirrad stirrar jag på rullstolen och inser att, jaha, den var till mig! Men inte behövde jag det inte, jag pustade lite när värkarna kom, Max masserade mig sedan vad jag precis som vanligt igen. Alltså inte smärtpåverkad ännu.

Vi blev visade till vårat rum som slog oss med häpnad, vad fancy det var! Det såg ut som ett hotellrum, med mysigt ljus och inredning och dubbelsäng!

Klockan 11:20 undersöks jag. Där ligger jag och ber en stilla bön för att jag inte bara ska vara öppen två centimeter. Någonstans i min bön hör jag henne säga en centimeter.
-EN CENTIMETER, skriker jag på insidan och stirrar panikslaget på denna barnmorska. Åh nu är det kört tänkte jag, jag kommer aldrig föda barn..

-Ja men du är öppen fem centimeter, bra jobbat hemma!
Då var det cervix(livmoderhalsen?) som vad en centimeter lång, men min modermun var öppen 5 centimeter.

-Åh, gud vad bra! säger jag lättad.
-Så det är inte falskt alarm eller? Kläcker Max ur sig.

-Haha nej, halva jobbet är gjort älskling.

Mini sov och var väldigt stilla när de hade ctg på mig, 145 slag i minuten gjorde hennes hjärta i alla fall.


12:02 lade jag mig i badet, men gick upp redan 12:18 då jag kände mig så låst på något sätt. Jag rör mig lite, och hamnar till slut på pilatesbollen med Max bakom mig som masserar mig(min älskling, världens bästa).

12:40 slås lustgasen på, och här anser jag min förslossning börja, eftersom det var nu det började göra ont, ont som i att jag stönade och snyftade-ont!


fortsättning följer..