Jag och mina fina kvällen då vi firade min födelsedag!

Snart är det jul, och jag önskar mig faktiskt något för en gångs skull.



Jofama by Kenza skinnjackan


Hunterstövlar



Inga billiga julklappar men även de enda jag önskar och faktiskt behöver.. Jag har inga vinterskor så gummistövlarna fungerar som det med tjocka sockor under och även inpå våren. Min skinnjacka som är i fakeskinn är dessutom alldeles sönder.. Så snälla tomten, ge mig detta till jul?

Louisa har sedan hon var runt nio månader tagit enstaka steg själv. Men den 12 november tog hon hela fjorton steg själv. Nu går hon mer och mer, släpper soffkanten, går några steg och dunsar sedan ner på rumpan för att krypa resten. Hon ställer sig upp själv, plockar upp sin leksak och går till en med den utsträckt; allt ska delas på.
Det dröjer nog inte länge innan hon fått kläm på att det går snabbare att gå, jag väntar med spänning och förfäran!

Känns ännu mer krävande att uppdatera när jag får kommentarer där folk är supermissnöjda över den pissiga uppdateringen. Är ni irriterade för det så fine, älskar ni bloggen så himla mycket så är det väl värt att vänta på den lilla uppdatering jag levererar.

Men men! I lördags small det, och oj vad det small.

Middagen var något ofokuserad och ostrukturerad men god som satan. Drinken som jag bjöd på var skitäcklig men vad gör väl det, allt kan inte bli perfekt.
Vid elva tiden tog vi oss in mot stan till ett ställe som heter Laroy. Där dansade vi i någon timme eller två, skiljdes sedan åt från två av vännerna och gick sedan vidare till Lobby.
Jag säger då det, krogen är en köttmarknad. På Lobby gick Lydia fram till kön för att fråga i vilken kö man skulle stå då det fanns två. Då frågade vakten hur många vi var varpå Lydia svarade att vi var fyra tjejer. Hans svar var bara "Får jag se på dom!". Ja ni ser.. In kom vi i alla fall, såg Sean Banan och lessnade sedan. Jag hade ont ont i fötterna efter klackarna och Finni började se lite sliten ut. Vacker men sliten.
Då tog vi en taxi hem, åt lite mer skagentoast och däckade vid femtiden.

Helt underbar kväll med mina fina fina vänner! Fick den perfekt presenten: slingor och klippning på salong! Snacka om uppskattat och välbehövligt.
Jag hade så sjukt roligt faktiskt, den mest lyckade utgången hittills.

Bilder kommer så snart jag hittat kamerasladden; så sura inte om det tar ett tag..

Nu har Louisa och Max åkt hem till Louisas farföräldrar där de ska spendera dagen och natten. Det är tomt och jag saknar henne redan!

Förberedelserna har hållit på ända sedan igår morse då jag tvättade med Lydia och Sanne. Det har handlats och städats och det ska fortsätta även nu. Det är inte lätt ska ni veta. Men roligt! Roligt är det och jag ser verkligen fram emot ikväll. Som skrivet blir det trerättersmiddag och sedan ut på stan och härja.

Jag ska under dagen duscha(med allt vade det innebär, vilken pärs!), brun utan sola mig, måla naglarna, sminka mig, fixa håret, klä på mig.. Utöver matlagning och sånt alltså. Herregud. Så nu sätter jag igång!
Uppdaterar då och då under dagen om hur läget är.

Har under två veckors tid försökt hålla mig ifrån godis och allt onyttigt. Det har väl gått sådär, men den lilla ansträngning jag gav det har lönat sig! Vågen visar minus tre kilo! Helt otroligt, gud vad glatt överraskad jag blev, sporrad till tusen att fortsätta.



Gamla kropp here i come- minus de fylliga d-kuporna..

Idag är det Max första farsdag! Louisa har gjort frukost på sängen, slagit in presenter och sjungit för honom.. Nästan.

Vi ska fira med middag hemma hos Louisas morfar!

Tänk er tända ljus, hög musik, rosa ballonger och en fin blombukett mitt på bordet. Till detta ska det budas på god mat vill jag lova.

Först en fördrink som ska vara en Strawberry Daquiri
-4-6 cl ljus rom
3-4 jordgubbar
2 cl pressad lime eller citron
1/2 tsk socker
1,5 dl krossad is
Mixa allt!

Sedan förrätt som ska vara hemmagjord skagenröra på något gott nybakat bröd
- Creme fraiche
2 dl räkor
4 crabsticks
3 msk dill
2-3 msk majonäs
5 tsk röd stenbitsrom
1/2 rödlök
Kryddor
Hacka räkor och crabsticks och lök; blanda allt!

Varmrätt blev till sist kycklingfileer fyllda med getost och soltorkade tomater med potatisgratäng(recept kommer senare)

Efterrätt kommer bli minikladdkakemuffins och pain au chocolat, recept på detta kommer även efterhand!


Vad tycks?

Det är så ovant att blogga nu, så jag glömmer bort. Tiden går så fort. Sedan hjälper det ju inte av att jag har blivit sjuk. Vet inte vad det är men mår illa i vågor, magen bara krampar och känner mig svimfärdig. Mensen från helvetet på det gör det hela till en härlig smärtcocktail..
Igår var vi på bvc för tio månaderskontrollen. Allt gick bra! Hon har gått upp fin fint och nu väger hon 8,7 kilo, det känns i armarna vill jag lova.

Imorgon ska jag in till stan en sväng med Lydia, strosa lite och köpa skorna! De ska bäras den tjugonde. Ni ser, planeringen fortlöper. Har kommit på vad jag ska bjuda på nu. Någon som vill ha menyn?

Den sextonde november fyller jag 19 år! Det är tolv dagar tills dess! Jag längtar galet mycket till min födelsedag detta år, förra året firade jag inte så särskilt mycket.
Detta ska firas med fyrverkerier och fest! Ja nästan i alla fall..

Det blir middag hemma hos mig med mina närmaste tjejer helgen som följer, alltså den tjugonde! Jag ska baka och ha mig, laga någon smarrig middag och till det något glas vin. Sedan ska de få guida mig i stockholms nattliv. Förväntningarna är höga och jag längtar verkligen. Planeringen kan börja!
Det ska bjudas på tre olika efterrätter, det ska finnas ballonger och det finns en dresscode!

Jag ser verkligen fram emot detta, att göra något annorlunda och fira mig som Klara!


Nu till något viktigt: Har ni tips på passande mat? Inget som är för tungt men som man ändå står sig på. Funderar på att göra en feta och och broccolipaj, men känns så tråkigt. Vill slå på stort!


Gammal bild på Lollan

Tiden flyger förbi och snart är Louisa tio månader. Hon lär sig snabbt nu, man märker hur lätt man kan mata henne med kunskap.

Hon kan:
Stå själv utan stöd
Gå ett fåtal steg(vet inte om det är slumpen för att hon trillar, haha)
Klappa händerna
"sjunger" med när man sjunger för henne
Klappar efter varje sång
Dansar till musik
Vinkar
Kan klättra upp i soffan
Kan ta sig ner från soffan(hasar sig ner baklänges)
Har fyra tänder
AMMAS INTE LÄNGRE!!!!(LYCKA OCH BEFRIELSE)
ÄTER MAAAAT(LYYYYCKAAAA)
Sover ganska pissdåligt men äter bara en gång per natt
Kan säga mamma och pappa
Säger Titta och pekar
Vet vart lampan är
"myser" ibland, kryper ihop på bröstet på mig och borrar in huvudet vid halsen på mig
Älskar att bli struken(strykt?) på magen, hon blir som förstenad

Fredagen den första oktober vändes våra liv upp och ner, in och ut.

Vid midsommar började Max påpeka att han såg suddigt på höger öga. En vecka efter det sökte han vård och fick den eventuella diagnosen synnervsinflammation. Fler besök gjordes och han fick till slut en MR(magnetröntgen där de tar bilder av huvudet) inbokad. Den gjordes den trettonde september. Misstankar om MS(multipel skleros, neurologisk sjukdom) cirkulerade i tysthet och jag gick som på nålar.

Fredagen den första oktober kom domen: en inkompetent läkare häver ur sig ordet hjärntumör och hela vår tid stannade, vår värld slutade att snurra. Hjärntumör.
Hur ska man ens behöva tänka det ordet, än mindre förstå det.
Vad vi fick förklarat för oss den närmaste tiden: inget livshotande.

Sedan dess har allt gått fort; undersökningar och prover, och väntan, den eviga väntan, den förbannade jävla väntan. Den artonde oktober small det. Inläggning kvällen innan. Väntan. Väntan. Väntan. Sex timmar operation. Sex timmar.


Vid sex på kvällen fick jag kontakt med kirurgen: allt hade gått bra. En sten lättades från mitt hjärta. Kunde ta ett andetag och sedan ladda om. Blev varnad i telefon om att "han hade en rejäl blåtira".
Lämnade Lollan till mormor och tog sedan bussen till Karolinska Sjukhuset. Ont i magen, nervös, rädd, förväntansfull.

Stod i receptionen och ser en sjuksköterska bredvid mig som står inne i Övervakningssalen(dygnet runt övervakning och patienterna är uppkopplade till monitorer- precis som ni sett på tv) och fixar med något slags förband. Hon frågar en annan sjuksköterska "Tror du att han kan få köldskador av det här tryckförbandet?". Kul, det vill man verkligen höra och jag visste då att det gällde Max.
Av med ytterkläder och tillbehörigheter- sprita händer och armar. Smyger mig in till min älskade prins.

Inget kan förbereda en på den synen. Inte att han såg förjävlig ut. Inte att han hade en blåtira- vilket det knappt ens kan kallas, mer en blodboll till öga, inte med förbandet runt huvudet. Men för att se sin älskade i den situationen. Max, den starka, glada, evigt kämpande Max, liggandes på sida, andandes tungt tungt med nariga läppar uppkopplad till en massa pipande maskiner. Att se en som står en så nära i ett sådant hjälplöst och begränsat tillstånd att han var tvungen att ligga i trettio graders vinkel- det är inget någon någonsin ska behöva se.
Var efter tio minuter tvungen att gå ut ett tag. Ursäktade mig för att "gå på toaletten" men mer för att hämta andan, andas ner spyan som ville komma upp av all stress, andas ut svimfärdigheten och spola kallt vatten på handlederna för att sakta ner min rusande puls.
Tillbaka in och hålla hand, skämta lite krystat och sedan motvilligt säga hejdå efter en knapp timme.

Jag grät hela vägen hem och mer därtill. Grät av synen, grät av situationen, grät över orättvisan.

Dagen därpå skulle jag dit igen, morfar med som barnvakt. Förberedde mig på känslostormen som kom kvällen innan. Möter sköterskorna i den sterila, kalla korridoren som säger "Han har varit uppe och gått!"
Då har den jävlen varit uppe, ätit och promenerat utan hjälp. Kanske hade jag för låga förhoppningar och förväntningar men chocken var total- det gick fort för min superman.

På torsdag kväll kom han hem, vi är hemma sedan dess och allt detta kan nu vara en suddig skugga efter oss. Vi väntar på provsvar angående tumören, men högst troligtvis är den godartad- klart den är det säger vi. Han har oddsen på sin sida.
Ta till vara på alla de ni älskar, allt kan gå så ofattbart fort.

Vill tacka er alla i vår närhet som visat stöd. I nöden prövas verkligen vännen och ni är en handfull som visat er vara värda guld. Hjälp med barnvakt, skjuts och matlagning; tack!