Fredagen den första oktober vändes våra liv upp och ner, in och ut.

Vid midsommar började Max påpeka att han såg suddigt på höger öga. En vecka efter det sökte han vård och fick den eventuella diagnosen synnervsinflammation. Fler besök gjordes och han fick till slut en MR(magnetröntgen där de tar bilder av huvudet) inbokad. Den gjordes den trettonde september. Misstankar om MS(multipel skleros, neurologisk sjukdom) cirkulerade i tysthet och jag gick som på nålar.

Fredagen den första oktober kom domen: en inkompetent läkare häver ur sig ordet hjärntumör och hela vår tid stannade, vår värld slutade att snurra. Hjärntumör.
Hur ska man ens behöva tänka det ordet, än mindre förstå det.
Vad vi fick förklarat för oss den närmaste tiden: inget livshotande.

Sedan dess har allt gått fort; undersökningar och prover, och väntan, den eviga väntan, den förbannade jävla väntan. Den artonde oktober small det. Inläggning kvällen innan. Väntan. Väntan. Väntan. Sex timmar operation. Sex timmar.


Vid sex på kvällen fick jag kontakt med kirurgen: allt hade gått bra. En sten lättades från mitt hjärta. Kunde ta ett andetag och sedan ladda om. Blev varnad i telefon om att "han hade en rejäl blåtira".
Lämnade Lollan till mormor och tog sedan bussen till Karolinska Sjukhuset. Ont i magen, nervös, rädd, förväntansfull.

Stod i receptionen och ser en sjuksköterska bredvid mig som står inne i Övervakningssalen(dygnet runt övervakning och patienterna är uppkopplade till monitorer- precis som ni sett på tv) och fixar med något slags förband. Hon frågar en annan sjuksköterska "Tror du att han kan få köldskador av det här tryckförbandet?". Kul, det vill man verkligen höra och jag visste då att det gällde Max.
Av med ytterkläder och tillbehörigheter- sprita händer och armar. Smyger mig in till min älskade prins.

Inget kan förbereda en på den synen. Inte att han såg förjävlig ut. Inte att han hade en blåtira- vilket det knappt ens kan kallas, mer en blodboll till öga, inte med förbandet runt huvudet. Men för att se sin älskade i den situationen. Max, den starka, glada, evigt kämpande Max, liggandes på sida, andandes tungt tungt med nariga läppar uppkopplad till en massa pipande maskiner. Att se en som står en så nära i ett sådant hjälplöst och begränsat tillstånd att han var tvungen att ligga i trettio graders vinkel- det är inget någon någonsin ska behöva se.
Var efter tio minuter tvungen att gå ut ett tag. Ursäktade mig för att "gå på toaletten" men mer för att hämta andan, andas ner spyan som ville komma upp av all stress, andas ut svimfärdigheten och spola kallt vatten på handlederna för att sakta ner min rusande puls.
Tillbaka in och hålla hand, skämta lite krystat och sedan motvilligt säga hejdå efter en knapp timme.

Jag grät hela vägen hem och mer därtill. Grät av synen, grät av situationen, grät över orättvisan.

Dagen därpå skulle jag dit igen, morfar med som barnvakt. Förberedde mig på känslostormen som kom kvällen innan. Möter sköterskorna i den sterila, kalla korridoren som säger "Han har varit uppe och gått!"
Då har den jävlen varit uppe, ätit och promenerat utan hjälp. Kanske hade jag för låga förhoppningar och förväntningar men chocken var total- det gick fort för min superman.

På torsdag kväll kom han hem, vi är hemma sedan dess och allt detta kan nu vara en suddig skugga efter oss. Vi väntar på provsvar angående tumören, men högst troligtvis är den godartad- klart den är det säger vi. Han har oddsen på sin sida.
Ta till vara på alla de ni älskar, allt kan gå så ofattbart fort.

Vill tacka er alla i vår närhet som visat stöd. I nöden prövas verkligen vännen och ni är en handfull som visat er vara värda guld. Hjälp med barnvakt, skjuts och matlagning; tack!