Nu har jag precis klätt på Tilde efter att hon kissat ner sin body hon hade på sig. Hon älskar att kissa när hon ligger på skötbordet nämligen..
I alla fall, ny body var det! Det är en body i storlek 50, som nu sitter avsevärt tightare på min lilla snutta än den gjorde här:




Tio minuter senare: den kräktes hon ner med sin första riktiga spya, lilla tjejen. Så nu myser hon i en för stor body istället bredvid mig i soffan.
Hon växer fort gör hon, men än så länge är storlek 56 för stort.

Idag är Tilde två veckor gammal. Herregud vad tiden går fort. Hon växer så det knakar och hennes utseende utvecklas för varje dag som går. Hon blir mer och mer en egen person och jag älskar henne bara mer och mer för varje dag.

Igårkväll gick jag och la mig medans Max tog Tilde i två timmar. Sen kom han in och la sig med henne någon gång vid midnatt. Tjugo över fyra matade jag Tilde i en kvart, somnade om och vaknade igen halv sex för en till kort matning, sen sov vi till halv tio! Då fick pappa byta blöja och sen matade jag Tilde igen, som efter matningen låg och smilade i en halvtimme, så söt! Sen sov vi en timme till, haha!
Så nu ligger mina två käresta och sover lite till inne i sovrummet.

Till min stora förtjusning är det sol ute idag! Så nu ska sömntutorna väckas och sen ska vi ut och gå i det fina vädret.

Jag är, som ni alla redan vet, en ung mamma. Jag är inte yngst, det finns de som är yngre, men jag är tillrcäkligt ung för att få folk att höja på ögonbrynen.

Jag minns att jag tidigare skrivit ett inlägg där jag proklamerar att vem som helst klarar detta. Allt går att fixa, det krävs bara vilja och kärlek. Detta kan jag till viss del fortfarande stå fast vid, men måste nu när jag är mitt uppe i mammalivet ändra mitt tidigare uttalande.


Missförstå mig inte, Tilde är det bästa som någonsin hänt mig. Graviditeten med Tilde är det bästa som hänt mig. Men jag är och har alltid varit en väldigt "mogen" ungdom.
Jag har aldrig intresserat mig för fest till den grad andra i min ålder har, jag har aldrig varit intresserad av att "ligga runt" utan haft mitt på det torra med Max i snart fyra år.
Med detta säger jag inte att de som haft det livet jag inte har inte klarar av att få barn ung. Man tvingas att växa upp när man får det där plusset.

Att få barn överhuvudtaget är ingen dans på rosor, extra svårt blir det att få barn ung. Inte bara behöver man möta de hinder som kommer med bebisen, utan måste också tackla det omgivningen tilldelar en i form av fördomar och ofta elaka kommentarer.


Jag vill inte att den här bloggen ska bli en uppmuntran för yngre tjejer att skaffa barn, speciellt inte av fel skäl. Jag är av den åsikten att ett barn behöver två föräldrar(nej jag säger inte att de barn som inte har det blir sämre), och att en mamma behöver en partner att finna stöd hos. Jag har Max, och jag hade inte klarat mig såhär bra på långa vägar utan honom.


Vad vill jag säga med det här inlägget?
Om du tänker att du vill ha barn, tänk länge och väl. Har du en stöttande partner som vill detsamma som dig? Har du tänkt på hur du vill bo? Har du tänkt på skolan? Har du tänkt på pengar?
Har du tänkt på att din ungdomskropp aldrig blir densamma? Har du tänkt på att du alltid kommer att ha någon att sätta före dig själv? Har du tänkt på att alla dina ensamma kvällar nu kommer bestå av blöjbyten och att trösta ett skrikande barn?


Allt detta älskar jag, jag älskar att vara mamma. Men det betyder inte att detta är ett liv för alla.

Idag kom Tilde's mormor hit med lunch och höll mig sällskap i några timmar. Hon hjälpte mig städa lite(GULD!). Så nu är det superfräscht här hemma och Tilde sover så sött här bredvid mig.

Tilde har förövrigt varit vaken från elva till fyra(!!) idag, non stop!! Helt otroligt, så nu är hon helt däckad. Vi har inte kunnat gå ut något idag för vädret är ju helt otroligt, snökaos!

Inatt hade Tilde svårt att somna efter matningen, vilket hon brukar göra; somna som en stock med tutten i mun. Men igår tror jag att hon hade ont i magen, hon stånkade och stönade. Så jag satte mig upp i sängen och vaggade henne lite i famnen. Hon tystnade då med nappen i munnen och stirrade ut genom fönstret, sen tittade hon på mig och fyrade av världens leende. Ja jag vet att hon inte är medveten om det ännu och att det bara är impulser eller gaser. Men att se ens dotter verkligen le är helt obeskrivligt, det gick varma strålar av enorm kärlek genom hela min kropp.

Dessa skor skulle gääärna få pryda mina fötter i vår!


Bild: junkyard.se

Jag brukar oftast amma Tilde liggandes. Alltså att jag ligger på sidan och hon ligger med magen mot min mage, hon får bäst grepp så känns det som. Men nu är det så att lillan har fått sådana extrema krypreflexer så till slut hamnar hon uppe i min armhåla, hon liksom ålar sig uppåt. Så jag får snällt men bestämt dra ner henne till tutten igen som hon då HUGGER tag i och knorrar nöjt.
Varje dag är det något nytt, och det är så tusan i mig mysigt med en liten mask som kan få en att smälta bara genom att rapa.

Någon frågade om vi ska döpa Tilde med tanke på att jag nämnde hennes gudfar.

Nej, det ska vi inte. Gudfar säger vi, men ser det inte kyrkligt utan han blir mer som en "fadder" eller vad man säger. Jag tycker att Tilde senare i livet ska få välja själv om hon vill bli döpt, och då konfirmera sig eller helt enkelt bara döpa sig(om det går?).
Istället kommer vi att ha en namngivningsceremoni eller något liknande där vi bjuder in släkten på fika och så. Men det blir inte förräns längre fram.

Idag fick vi ju som sagt besök av en BVC-tant som pratade lite med mig om det mesta. Sen vägde hon Tilde, och lilltjejen har gått upp 200 gram sedan återbesöket på BB.
3340--->3540
Duktig tjej eller hur?

Nu är jag och Tilde vakna och uppe. Eller ja, Tilde har hunnit somna igen, lilla tussen.
Natten har varit bra, var uppe två gånger tror jag och bytte blöja, ammade två gånger och sov sedan från halv fem till nio, ammade ett tag och sov sedan vidare till elva.
Då ammades lillan igen och sen var det blöjbyte, och älsklingen passar såklart på att kissa när hon ligger näck på skötbädden, alltid lika roligt.

Det går bra att vara utan Max faktiskt, även om jag saknar honom.

Idag då? Jo vi får nämligen besök av BVC. En barnmorska kommer hit och ska titta till Tilde. Vet inte riktigt vad mer som ska ske?

Imorgon ska Max tillbaka till skolan igen, vilket innebär att jag blir ensam med Tilde över dagen. Jag måste erkänna att jag är lite nervös. Visserligen är Tilde en riktigt snäll bebis -peppar peppar- som bara skriker när hon är riktigt hungrig men jag känner mig ändå nervig. Nu ska jag vara ensam med det mest dyrbara i mitt liv, jag ska ta hand om henne helt ensam. Tänk om jag gör något fel? Tänk om något händer? Sådana tankar snurrar i mitt huvud nu mot kvällen när antalet timmar tills morgonen minskar.

Dessutom kommer jag saknar Max närvaro otroligt mycket, vi har varit med varandra dygnet runt sedan Tilde föddes. Vi har delat lika på allt. Han har gått upp och bytt blöja om natten, kunnat ha hand om henne när jag duschat och lagat mat. Nu ska han vara i skolan hela dagen, och jag hemma med Tilde.

Så nu ikväll ska jag njuta av hans sällskap så mycket det bara går. Vi ska se på film tillsammans och jag ska gosa upp mig så nära som möjligt och pussa på min man.

Lördagen den 16 januari pratade jag vid 10:44 med min underbara barnmorska Monika(hade henne från tidigt på morgonen samma dag) om förlossningen och jag sa då att det kändes som att jag hade blivit överkörd av en buss men att allt var värt det.
14:42 tog jag mig så skteliga upp på skakiga ben och kissade men kände mig inte tillräckligt stark för att duscha. Jag var fortfarande trött efter att knappt sovit 6 timmar på två dygn, och inte ätit mer än lite fil på nästan två dygn. Och sen var det ju den lilla detaljen att jag faktiskt klämt ut en prinsessa genom muffen!
Under dagen låg jag mest i sängen och gosade med Tilde, Max sov och myste med oss. Jag försökte amma henne men eftersom mjölken inte runnit till gjorde det mest bara ont men jag härdade ut.
Tog mig även upp med stor möda och satt och åt med Max, den maten var så god! Jag hade ju knappt ätit på två dygn så att få äta lite rejäl varm mat var helt otroligt gott!

Vid sex åkte Max iväg med planen att träffa en kompis och sina föräldrar, men även att städa hemma och fixa lite inför hemkomsten. Så jag var ensam med Tilde på BB. Kände inte att jag ville vara ensam så jag ringde dit Sanne som kom så söt med godis och tidningar och höll mig sällskap i några timmar.
Planen var att Max skulle sova hemma, men jag kände mer och mer att jag inte ville vara ensam över natten och bad Max komma tillbaka för att sova med mig och Tilde.
Vid midnatt någon gång kom han tillbaka och hade med sig sin bästa vän och Tilde's gudfar. Max tog Tilde i två timmar så fick jag sova ett tag för att sedan amma henne igen.
Till slut kom Max och lade sig och vi sov rätt bra tills morgonen därpå.
Vi fick tid hos doktorn klockan tolv, där undersöktes Tilde. Vi stod och tittade på medans hon tjöt som en stucken gris. Max pappahjärta fick sig en rejäl törn där, han blev alldeles blek och nervig, han blir så rädd om Tilde när hon gråter. Så underbart söt.

Efter läkarbesöket åkte Max för att hämta bilen och bilbarnstolen hemma. Under tiden kom Tilde's morfar för att hålla mig sällskap. Med tårar i ögonen fick han se sitt första barnbarn för första gången.
Sen kom Max tillbaka, jag sa hejdå till de fina barnmorskorna på Södra BB och tog hissen ner. Där stod min fina Max och väntade med rullstol så att jag slapp gå de långa korridorerna ut. Vi stuvade ner Tildisen i sin alldeles för stora overall och knäppte fast henne i bilbarnstolen.

Sen sa vi hejdå till morfar, satte oss i bilen och åkte hem mot ett helt nytt hemmaliv, som en helt ny familj.

Fick en förfrågan om att visa bilder på min kropp och hur den ser ut såhär efter förlossningen. Jag har inte direkt haft tid eller vilja att fota min kropp nu. Men i det stora hela känner jag mig nöjd med tanke på att det bara gått åtta dagar sedan förlossningen. Magen är som en bulldeg som syns när jag står upp, ligger jag ner är den platt. Jag har mina bristningar i princip överallt, men det är bara de tunna så de bleknar, de stör mig inte särskilt mycket, ser dem mer som mina krigsärr.
Känner att min kropp sakta men säkert börjar återhämta sig och jag har knappt ont längre. Men utseendemässigt är den ju inte, som förväntat, i toppskick, men det får ta den tid det behöver.


Här är magen en dag efter att Tilde föddes


Här är magen en vecka efter att Tilde föddes

Tack för era fina ord om Tilde, jag kan inget annat än att hålla med; hon är fasansfullt söt.


Ni är alla bra människor. Jag älskar när folk tar sig tid att ge någon annan några varma ord!

Jag är helt hopplöst förälskad i Tilde. Dagarna i ända ammar jag henne, och det slutar alltid likadant; hon somnar med tutten i munnen och om jag försöker ta bort den börjar hon grymta som en liten gris. Hon är så söt så jag dör!

Hon är en snäll bebis är hon. Hon äter kanske en halvtimme, sover i två, bajsar lite, äter lite, sover två timmar till, kissar lite, myser lite med pappa, bajsar lite, gnyr lite, äter lite till, äter lite till, äter lite till och sover. Hon har sin pappa lindad runt lillfingret och de är så fina tillsammans när Max drar henne nära nära när de sover tillsammans. Allt är bara så bra just nu, vi har våran bubbla och jag är så lycklig!

Fick en fråga där någon undrade hur mycket jag gick upp under graviditeten med Tilde.
Den sista gången jag vägde mig innan Tilde föddes hade jag gått upp 20(!) kilo. Det sved men vad tusan, det är det värt. Nu märks det däremot att jag samlade på mig MYCKET vätska då sängen är helt blöt när jag vaknar, jag svettas som ett helt fotbollslag, helt otroligt.

Folk talar ofta om förlossningen som något underbart, det bästa som hänt dem men även det värsta.

För mig är det inte så. Förlossningen var det bästa som någonsin hänt mig. Punkt.
Smärtan skiter jag, smärtan skulle jag gå igenom miljoner gånger till för Tilde.
Förlossningen som slutade med att Tilde föddes är verkligen det bästa som hänt mig.
Det är just denna förlossning, med alla attribut, som gav oss Tilde, och jag skulle inte byta det för något i världen.

Så, jag ser inget negativt med förlossningen, all smärta minns jag inte. Jag vet att det gjorde ont, men inte hur ont.

Ja vad betyder egentligen Apgarpoäng? Jag slog upp en förklaring på growingpeople.se och det är den ni ser nedan.

Man kan inte få 10,10,10 på en gång då bebisen inte får sin riktiga färg förrän efter ett tag

uppenbarligen kan man det eftersom vår dotter var "rätt" färg med en gång och det står 10 i min journal. Varför skulle jag hitta på?

Någon gång där runt 18:10 satte jag mig ner på pallen igen. Max satt bakom mig som stöd både mentalt och fysiskt. Nu var det bara att börja föda tänkte jag.
Hela min kropp hävde sig och tog i, kraften är något som är helt fantastiskt. Efter att knappt ha sovit något, inte ätit mer än en knäckemacka och några skedar fil så var jag trött, riktigt trött. Men ändå lyckades min kropp samla all denna kraft som från ingenstans och jag kände mig så vid liv.

-Pusta lite nu, så att det inte går för fort, uppmanade barnmorskan mig.

Pustade och krystade sedan på befallning. Helt plötsligt kände jag att det var något som satt där nere.

-HUVUDET ÄR UTE MAX, HUVUDET ÄR UTE!! flämtade jag helt fascinerad över att det inte gjort ont över huvudtaget!

Sedan en krystning till och så kom resten av kroppen ut. Hreegud vilken känsla, jag blev helt chockad. Jag grät och grät och skrek att hon var född(som om de andra missat det!?) och sa hur fin hon var, sa åt Max att kolla.

18:27 föds våran dotter och skriker på en gång, hon får Apgar poäng 10, 10, 10(full pott!) och sedan får jag hålla i henne och Max klipper navelsträngen!
Känslan var det mäktigaste jag varit med om, jag bara grät och kände mig så fruktansvärt lycklig, all smärta var som bortblåst, och det jag mindes av smärtan hade varit värt det. Vi grät båda två, jag och Max, han såg så sårbar ut, det var vackert!

Sedan fick jag lägga mig i sängen för att vänta på moderkakan och bli undersökt. Allt detta medan jag höll i min dotter. Sen när jag skulle krysta ut moderkakan bad jag Max ta lillan. Där fick jag se det jag längtat efter så mycket, min älskade Max tillsammans med vår dotter. Jag brydde mig inte i hur ont det skulle kunna göra, allt för dessa två.
19:15 kommer moderkakan ut med lite hjälp av barnmorskan. Vi hade sagt att vi inte ville se men jag ändrade mig och kikade- häftigt! Bad Max kolla och han kikade skeptiskt, haha han hade annat att tänka på.
Fick en spruta i vardera ben för att hjälpa livmodern att dra ihop sig.

Här blev jag även undersökt, får lokalbedövning och andas lite mer lustgas. Får reda på att jag spruckit mer än normalt och att läkare har tillkallats. Då kände jag mig uppgiven. Jag ville ju bara få vara klar nu, få njuta av min dotter och inte behöva oroa mig över något annat.
19:30 får jag amma lillan för första gången och hon bedöms få ett bra tag och suger med rätt teknik.

19:56 kommer läkaren och säger att det är en liten bristning som bäst läker om jag opereras, så operation bokas. Jag suckar djupt men försöker hålla modet uppe genom att se på Max med lillan.

Jag blev tillsagd att inte äta eller dricka något överhuvudtaget fram tills operation. Great, tänkte jag, jag har inte ätit på nstan ett dygn så måste jag vänta ännu längre. Jag blir kopplad till dropp 20:48 och 21:00 sätts en kateter i samband med undersökning. Då konstateras att min livmoder dragit ihop sig väldigt bra och jag blöder väldigt lite.

Någon gång här(kanske runt 22:00) mäts och vägs lillan. Jag får ligga i sängen och titta på medans Max aktivt deltar. Mini konstateras vara ett barn med 3655 grams perfektion till sina 51 centimeter och med ett huvudomfång på 33 centimeter.

Inte förräns 00:35 får jag komma iväg till operation. Jag säger hejdå till Max som gosar med lillan och känner mig livrädd. Jag grät i hissen upp och grät när jag hälsade på alla de olika läkarna och sjuksköterskorna.
Väl inne i operationssalen bad dem mig lägga mig på sidan för att ännu en gång lägga en spinalbedövning. Tror ni inte att det blir strul med även detta? Det är klart. Så då tillkallades en till läkare som efter många om och men lyckas lägga bedövningen.
Jag låg och grät på båren och sa att jag var rädd. Då fick jag lugnande som var superhärligt, haha! Då låg jag och skämtade med alla där inne och babblade på som tusan.
Minns att jag berättade om när jag blev informerad att ligga som en "aaaarg kaaatt". Jag förklarade då att egentligen visste jag inte vad de menade för jag har ju bara snälla katter! Jag tyckte att jag var superrolig. Detta medel fylldes på under operationens gång som bara varade i cirka en halvtimme.
Sedan fick jag ligga på uppvaket där jag blev informerad om att desto fortare jag kan röra på fötterna(jag var helt bedövad från höfterna och ner) så får jag komma ner till Max och lillan igen. Det satte galler i huvudet på mig så där låg jag, helt bedövad, och kämpade och kämpade för att röra på mina tår!
03:10 kommer Max upp och ser lite uppgiven ut, rädd, med lillan i famnen och säger att jag får komma ner igen. Vilken lycka att få hålla min älskade dotter igen!


Under natten ligger jag bara i sängen bredvid Max med lillan i famnen och ömsom sover ömsom stirrar mig blind på vårat mirakel! Jag minns inte hur mycket jag sov eller hur mycket jag var vaken, jag minns bara att jag var överlycklig!


fortsättning följer..

Idag ramlade lillans navelstump av, åå fy i helvete vad äckligt! Den luktade helt fruktansvärt. Men nu är den borta och vår lilla har en navel!

Förövrig fortlöper mammalivet underbart. Inatt somnade vi runt två, då sov lillan nonstop till nio, då matade jag henne i en halvtimme sen somnade hon om och sov en timme. När hon vaknade runt halv elva gick Max upp med henne och bytte blöja och lade sig sedan i soffan med henne så att jag fick bre ut mig i sängen och sov då ända tills klockan två. Vilken lyx!


Hela dagarna går åt till att mysa med lillan, som ännu är namnlös, amma och att njuta av allt.
Kroppen läker mer och mer och snart blöder jag inte längre. Fick höra tre till sex veckor av blödningar men läker jag såhär snabbt så slutar jag nog blöda om en vecka

Tidigare graviditet - BF Ons 20 jan 2010

Lustgasen var min räddare under hela förloppet inser jag nu. Allt eftersom smärtan tilltog så insöp jag djupare andetag med lustgasen. Det gjorde fortfarande inte ont mellan värkarna, och nu blev det ju ännu roligare imellan, jag var ju skithög! Jag minns att jag mellan två värkar kollade på Max lurigt och sa lömskt:
-Hihi, Max, det här är bra skit det här, haha!
12:50 ställde jag mig upp för att gå med gåbordet, och här minns jag att jag kände ett tryck nedåt.
-Nämen nu ni känner jag mig bajsnödig, sa jag hög på lustgasen. På riktigt alltså, bajsnödig!


Mellan två värkar


Här måste jag ta rejäl hjälp av min journal, då jag var så hög på lustgasen.

Barnmorskan gick ut för att hämta den andra barnsmorskan som jag hade, precis när hon stängde dörren så kände jag verkligen ett rejält tryck då jag stod lutad mot sängen. Max stod bakom mig och FORS sa det så kom niagrafallen nerför benen på mig. Då var klockan runt tjugo över två.
-Öööh, Max, jag tror att mitt vatten gick.

HAHA! Vad skulle det annars vara?

-Eh ja, det gjorde det älskling.

Då kom barnmorskan in och jag snyftade lite, och informerade om vattnet.
-Ja, som du ser gick hennes vatten nyss.

Ååh Max, han var så söt och jag kunde hela tiden i smärtan gå tillbaka till utgångspunkten att snart snart skulle vi se vår dotter och bli föräldrar.

Efter att vattnet gick tilltog värkarna, för nu ble det riktigt jobbigt. Jag var så trött, hade knappt sovit och nu började min kropp bli matt. Jag låg i sängen på alla fyra och grät, för jag klarade inte av mer kände jag. Lustgasen hjälpte, det gjorde ju fortfarande ont men jag brydde mig inte lika mycket. Men smärtan i värkarna var för stark, nu ville jag ha EDA!

Runt halv tre sattes en kanyl i min hand för preparation inför EDA. 14:35 kom narkosläkare1 för att påbörja EDA.
14:40 sattes en skalpelektrod("sladd" som sätts på barnets huvud för att få bättre översikt på hjärtslagen) på Mini och då var jag även öppen sju centimeter.
-SJU centimeter!? Det trycker ju neråt! tänkte jag för mig själv och var övetygad om att de skojade med mig eller att de inte visste vad fan de sysslade med. Ja, en massa konspirationsteorier lyckades jag knåpa ihop under lustgasens grepp, haha!

Fram tills 15:30 var det två läkare som försökte lägga EDA på mig, fyra försök gjordes och alla misslyckades. Under denna tid så fick jag alltså krystkänsla, på grund av att Mini låg vänstervänd i magen. Detta gjorde så att hennes rotation ner i förlossningskanalen är större än om hon hade varit högervänd vilket de flesta barn är. Därför fick jag krystkänsla och kunde inte hålla emot. Min kropp hävde sig ut och in kändes det som och jag skrek rakt ut i krystningarna. Under hela denna etapp andades jag lustgasen som en galning, ibland så mycket så att jag däckade, det var så skönt! Missförstå mig inte, men det var skönt att bara få vila lite, jag var så trött!

Här är allt väldigt väldigt suddigt. Jag var helt panikslagen, arg och uppgiven. Max blev rädd också, han kunde ju inte hjälpa mig. Jag minns att jag såg honom gråta och han såg så rädd ut. Åh jag ville bara få krama om honom, min prins som var så fint stöd!
Här fick Max ta en paus, det blev för mycket för honom. Det var bra att han steg ut ett tag och tog lite luft, det kan inte ha varit lätt att försöka stötta en skyhög flickvän som var helt panikslagen!
Han försökte under EDA-försöken hjälpa mig, han fick mig att prata om var Mini skulle få ha på sig, han höll kontakt med mig genom att tvinga mig att berätta vart jag hade köpt tröjan han hade på sig, vilken färg den var.
Jag blir tårögd bara jag tänker på hur bra han var för mig, även om han inte kunde ta bort smärtan så gjorde han allt för mig. Han baddade mig med en kall handduk, gav mig saft och sa att han älskade mig. Min hjälte och klippa genom det hela.

Det enda jag minns från narkosläkare1 var att han hade en brytning. Haha det var så roligt.
-Klaaaara, nu ska du vara aaarg kaaaatt, var som en aaarg kaaatt!
Det går inte att förklara hans dialekt men det är fan ett ständigt citat här hemma nu. Han lät så rolig och Max härmar honom perfekt!

Men som sagt misslyckades alla EDA-försök och jag ville bara skjuta mig själv.
-Vilka jävla noobs, sa jag högt ut i rummet.

-Hur är det med Max, är det bra? Snälla säg att han mår bra? Och bebisen, hur mår hon?

Jag var mer orolig för Max än för mig själv, av någon konstig anledning, haha!

Enligt journalen var jag fullt öppen, alltså tio centimeter, vid sista försöket, så de gav upp helt enkelt. Tydligen så satt jag på pallen ett tag efter detta, med Max bakom mig men det minns jag inte ett skit av. Kanske bra det antar jag, här var jag hög på lustgas OCH smärtan, den tog över hela min kropp och jag kände att jag bara kunde flyta med, vad skulle jag annars göra? Jag trodde att det aldrig skulle vara över, men ändå visste jag att klarar jag det här är vi föräldrar! Max hade nu kommit tillbaka, rödgråten men ändå världens finaste stöd och gjorde allt i sin makt för att stötta mig.

Genom allt detta kände jag alltså fortfarande krystningarna skölja över mig och det var inget annat att göra än att följa med kroppen. För er som inte fött barn, det är som att försöka att stoppa en kräkning, att hindra kroppen från att kräkas. Det vet vi ju alla att det inte går, det häver sig i kroppen sen spyr man. Så var det med krystvärkarna, en häftig men skrämmande känsla så jag visste att det inte var dags ännu!

Jag var fortfarande mycket smärtpåverkad och 16:40 kontaktades narkosläkaren igen för att försöka ge mig en spinalbedövning som, vad jag förstått, är en mildare ryggbedövning som håller bara i en timme och den går inte att fylla på.
Jag kände mig uppgiven och sa att jag bara ville slippa nu, nu orkade jag inte mer snyftade jag fram.
-Snitta mig bara, för fan.

17:11 vände allt.
Nu hade jag min älskade spinalbedövning och jag var som en ny människa! Jag kunde nu skratta lite, prata med Max och äta lite mellan värkarna. I värkarna kändes det knappt något, förutom trycket nedåt, jag pustade och tryckte lite försiktigt och tyckte inte alls att det var jobbigt!
Nu fick jag höra att om jag bytta ställningar då och då så skulle det gå fortare, sagt och gjort så jag stod upp ett tag och vaggade lite för att Mini skulle komma ner mer.
17:56 satt jag på pallen ett tag, 18:05 står jag upp och krystar. Här känner jag verkligen hur Mini sakta men säkert rör sig nedåt, vilken känsla! Det var som ett lyckorus, jag är ju förfan nära nu!
-Älskling du ska bli pappa snart!! tjöt jag till Max.

fortsättning följer..

Torsdagen den 14 januari satt jag i soffan när jag kände att det rann till i trosorna, chockad sprang jag till toaletten där jag märkte att trosorna var blöta med vätska som vad blodblandad. Jag ringde Max och sa att jag trodde att det var på G, han slängde sig panikslagen in i bilen för att komma hem.
Efter ett tag ringde jag upp igen och sa att det inte var någon idé att han skulle komma då jag ändå behövde vänta på värkarna, så han vände om igen.
Så ringde jag in till SÖS för att rådgöra så jag visste att om man misstänkte vattenavgång och eller hade en blödning skulle man ringa in. Hon i telefon sa att jag var välkommen in för en kontroll kvart över tio.
Så jag ringde Max och det vara bara för honom att vända igen och ta sig hem.

Jag tog min tid, ställde mig i duschen, rakade mig under armarna och tvättade håret noga. Sen kom Max in genom dörren, likblek och supersöt.
Vi packade ihop våra saker och åkte in till SÖS. Där undersöktes jag och det konstaterades att det inte var fostervattnet som läckte. Mini låg fortfarande ruckbar där inne och jag hade lite sammandragningar som jag själv inte kände av alls.

Hem igen och vi gick och la oss senare på kvällen.



Halv sex fredagen den 15 januari vaknade jag till ordentligt, då kunde jag inte sova längre på grund av mina värkar. Jaha, är det dags nu eller? Tänkte jag för mig själv, fortfarande ovillig att inse att det kanske var dags.
Vid sju någon gång väckte jag Max.
-Älskling, kan du massera mig lite?
-Mmmm, sa han och la en hand på min rygg och somnade om.
-Max, jag tror det är allvar nu.

PING sa det i hans ögon och han stirrade på mig.
-Är du säker, aa okej mm oj.

Lilla gubben blev alldeles stissig.
Jag låg och vred mig lite i sängen men tyckte inte att det gjorde ondare än vanlig mensvärk. De kom med allt från 2 minuter till 6 minuters mellanrum.
Till slut satte jag på TENSen för att vänja kroppen vid den ännu mer än vad jag redan hunnit. Klockan 08:04 kontaktade jag förlossningen för att varsla om att det nog var igång men sa ändå att jag ville stanna hemma så länge som möjligt.
Vi fortsatte här hemma, jag var inte smärtpåverkad överhuvudtaget mellan värkarna, jag var helt vanlig! Max var hispig och sprang runt och tänkte på vad han skulle ha på sig, haha, fixade håret och duschade. Redan då var Max ett stort stöd som masserade mig under värkarna som nu kom med två/tre minuters mellanrum och höll i sig i ungefär en minut.
Klockan 09:48 ringer jag in vid uppmaning av Max då värkarna nu var regelbundna. De gjorde allt mer "ont" och Max blev rädd för att jag skulle råka föda hemma. Hon i telefon sa att det var rätt fullt på förlossningen men att vi kanske kunde komma in på Södra BB så vi var välkomna in när vi var färdiga.

Klockan 09:57(var vi in så snabbt? Ja Max var rätt stressad..) skrivs jag in. Jag blir mött vid den vanliga förlossningen av två barnmorskor från Södra BB som hade med sig en rullstol. Förvirrad stirrar jag på rullstolen och inser att, jaha, den var till mig! Men inte behövde jag det inte, jag pustade lite när värkarna kom, Max masserade mig sedan vad jag precis som vanligt igen. Alltså inte smärtpåverkad ännu.

Vi blev visade till vårat rum som slog oss med häpnad, vad fancy det var! Det såg ut som ett hotellrum, med mysigt ljus och inredning och dubbelsäng!

Klockan 11:20 undersöks jag. Där ligger jag och ber en stilla bön för att jag inte bara ska vara öppen två centimeter. Någonstans i min bön hör jag henne säga en centimeter.
-EN CENTIMETER, skriker jag på insidan och stirrar panikslaget på denna barnmorska. Åh nu är det kört tänkte jag, jag kommer aldrig föda barn..

-Ja men du är öppen fem centimeter, bra jobbat hemma!
Då var det cervix(livmoderhalsen?) som vad en centimeter lång, men min modermun var öppen 5 centimeter.

-Åh, gud vad bra! säger jag lättad.
-Så det är inte falskt alarm eller? Kläcker Max ur sig.

-Haha nej, halva jobbet är gjort älskling.

Mini sov och var väldigt stilla när de hade ctg på mig, 145 slag i minuten gjorde hennes hjärta i alla fall.


12:02 lade jag mig i badet, men gick upp redan 12:18 då jag kände mig så låst på något sätt. Jag rör mig lite, och hamnar till slut på pilatesbollen med Max bakom mig som masserar mig(min älskling, världens bästa).

12:40 slås lustgasen på, och här anser jag min förslossning börja, eftersom det var nu det började göra ont, ont som i att jag stönade och snyftade-ont!


fortsättning följer..

Klockan ställdes på halv åtta imorse, då gick jag upp och upptäckte att inatt ja då har mjölken runnit till med besked. Tuttarna är stenhårda och står rakt ut, de ser verkligen opererade ut, superkul!
Jag klädde på mig och Max duschade, vi åt lite smått frukost men då blev lillan tokhungrig så jag ägnade tiden åt amning istället.
Sen bar det av till SÖS igen där vi hade tid för återbesök. Det gjorde hörseltest, pkutest och hon vägdes. Allt såg fin fint ut. Lillan har gått ner 315 gram och väger nu alltså 3340 gram, men det var ingen fara sa barnmorskan.

Sen åkte vi en snabbis till farsta där jag sprang in och köpte amningsbehåar i den största storleken och ett trepack bodys i den minsta då vi inte har många bodys i storlek 50 till älsklingen.


Nu är det tvättdags här i stugan, för en full tvättkorg står och väntar..

Ja hur blev det nu med lillfians namn? Vi kaninte bestämma oss! Hon är så fin och är liksom självklar som rollen som vår dotter, om någon förstår mig. Därför blir det svårt att ge en så viktig person ett namn som ska finnas där föralltid. Hon ser ut som en Nicky(Nicoline) men vi är inte säkra, för hon ser ju ut som en liten Isabell också och Tilde, vi kan inte bestämma oss!
Vi får helt enkelt vänta lite och sen se hur hon är för att förhoppningsvis snart komma på vad hon är för en liten tös.

Har idag gosat med lillan på morgonen och sen fick hon charma pappa lite medan jag tog en rejält efterlängtad dusch. Jag fick tvätta mitt svintoliknande hår och skölja av mig ordentligt. På med rena kläder och jag var inte bara ett vandrande vrak längre.
Max fick åka iväg och köpa bröstpump, amningsnapp(GULD!) och bröstvårtskräm. Nu är jag fit for fight.

Nu gosar älsklingen här i min famn och är sådär löjligt söt. Kommer på mig själv med att undra vad fan jag gjorde innan hon kom.

Jag glömde nämna att lillan är en exakt kopia av sin pappa! Hon har hans ögon och näsa och hela hennes uttryck ser ut som Max när han är nyvaken. Det känns så underbart att kunna se sitt livs kärlek i sitt livs underverk, jag är så glad över att hon är lik honom.

Natten har kantats av tårar från min sida pga av mina såriga bröst, till gos med lillan till tjat på Max som tar för stor plats i sängen. Jag har kanske sovit fem timmar totalt, har ammat tre gånger. Det är helt underbart. Detta är det jag längtat efter. ja visst är jag helt slutkörd men vem fan vill sova när man har världens vackraste dotter att titta på istället? Då behöver man ingen sömn. Min lilla älskling är så snäll så. Hon är väldigt snuttig av sig, vilket inte funkar så bra just nu med tanke på mina bröstvårtor som ser ut som russin.. Så motvilligt testade vi nappen igår och vilket nöjd bebis vi har nu! Hon äter fortfarande men är mer nöjd mellan måltiderna med den lilla grodnappen i kakhålet.

Nu kallar min älskling, dags för mat!

Det var två som lyckades gissa rätt på lillans ankomstdatum! Fina Mois, som frågat sin pendel var bombsäker på sin sak och hade rätt, och sedan en som heter Lee, bloggläsare, som även hon förutspådde rätt. Grattis!
Max- 10 januari
Amanda- 10 januari
Tobbe- 12 januari
Jossan- 13 januari
Sanne- 14 januari
Ronja- 14 januari
Lee- 15 januari
Moa- 15 januari
Sandra- 16 januari
Love- 17 januari
Louise- 18 januari
Julie- 18 januari
Caroline- 19 januari
Sofia- 19 januari
Nickan- 20 januari
Allis- 21 januari
Anonym- 21 januari
Kristin- 21 januari
Frida- 22 januari
Josefine- 22 januari
Nathalie- 22 januari
Elin- 23 januari
Jessica- 23 januari
Hanna- 23 januari
Jag- 25 januari
Tova- 25 januari
Matilda- 24 januari
Karolina- 24 januari
Natalie- 26 januari
Anna- 26 januari
Jennifer- 29 januari
Katta- 1 februari

Fortfarande svullna mammafingrar med världens vackraste flicka, lyckorus förklarar detta bäst.

Nu sitter vi i soffan här hemma och tittar på miami ink och Mini snuttar på Klaras tuttar. Pappa bloggar och försöker lista ur hur han ska berätta sin version av förlossningen men det enda jag kan tänka på är hur lycklig jag blev på några sekunder. Man har sagt att man förstår när andra pappor har berättat om hur det känns att få se sitt barn för första gången men det gör man verkligen inte förräns man har upplevt det själv. Det är helt underbart, det går inte att förklara med ord, det är som med en kattunge fast 100000x bättre.

daddymax

Hej alla ni fina och tack så hemskt mycket för alla gratulationer!

Idag är lillan två dagar gammal och vi är nyss hemkomna från BB. Jag är helt mörbultad, känslan är nog liknande den som blir om man blir överkörd av ett x2000. Vi är trötta och matta men helt saliga över det mirakel vi lyckats sätta till världen.

Jag hade en förlossning som var kaotiskt ett tag men ändå helt fantastisk. Från det att vi kom in till Södra BB tog det sju timmar innan lillan var ute, jag var öppen 5 cm när vi kom in. En förlossningsberättelse kommer i dagarna, just nu fokuserar vi på miraklet som ännu inte fått något namn.

Jag är som sagt helt tagen och så lycklig just nu så jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Vår dotter har tagit oss med storm och har redan sin pappa lindad runt sitt pyttelilla lillfinger. Max har varit och är ett sådant enormt stöd i allt detta. Under förlossningen var han en riktig klippa även när det var mest kaos.
Förlossningen slutade för mig med operation som hindrat mig lite men där har Max funnits och varit den perfekta pappan. Jag är så imponerad över hur duktig han är och hur bra hand han har med lillan, barnmorskorna var också alldeles imponerade av hans hand med barn.

JAG ÄR SÅ LYCKLIG!!!! Hon är så snäll och fin och helt underbart perfekt som ens barn bara kan vara!


Jag återkommer med bild när vi landat lite mer hemma och jag har tid, nu ska jag njuta av min dotter, pussa på hennes fötter och insupa bilderna av mitt livs kärlek med min nu födda dotter!

Den femtonde januari 18.27 föddes Max och Klaras lilla dotter. Hon vägde 3655 gram och var 51 centimeter lång.
Dom kommer hem imorgon eller på måndag, och Klara hälsar att allt har gått bra !

Med vänliga hälsningar, Lillasystern !

Hit me with your best shot säger jag bara. Nu har jag haft värkar sedan halv sex imorse, så vi får se om det drar igång ordentligt eller om det lugnar ner sig. Max är underbar såklart och tjatar om att vi ska åka in för att han vill ha lustgasen, haha.
Värkarna kommer var 5 till varannan minut och varar i en minut ungefär. Ont gör det men inte värre än grov mensvärk och imellan värkarna känns det inte överhuvudtaget. Jag är mest bara trött och önskar att jag skulle få sova några timmar för att vila upp mig för det som komma skall.

Förlossningen är varslad och jag fick rådet att stanna hemma så länge jag orkar, vilket jag definitivt ska, vill inte bli hemskickad..

spännande spännande

Vecka 40

Kroppen: Förlossningstidpunkten är nådd och värkarna kan nu förväntas att börja. Det är vanligt att man som förstagångsföderska går över 40 veckor, man anses inte vara överburen förrän efter vecka 42. Skulle det dröja längre övervakas fostret noga och man blir ofta igångsatt. Exakt vad som gör att förlossningen startar vet man inte. Det är troligen barnet som sätter i gång den. Många funderar över om det är möjligt att sätta i gång förlossningen själv genom att springa i trappor eller äta speciell mat. Det finns dock inget sätt att själv tvinga i gång förlossningen, utan barnet kommer när det är klart. Förlossningen sätts bara i gång på sjukhuset om det finns någon medicinsk anledning, till exempel att du har högt blodtryck. Trycket från barnets huvud mot livmoderhalsen kan påskynda förlossningsstarten. Trycket gör att det utsöndras oxytocin, ett hormon som signalerar till livmodern att den ska dra ihop sig. När livmodern drar ihop sig allt oftare och starkare, trycks barnets huvud ännu mer ner mot livmoderhalsen. Den ger efter så småningom och börjar öppna sig.
Det kan hända att trycket blir så stort att fosterhinnan riskerar att spricka, vilket gör att fostervatten börjar rinna ut. Kontakta då alltid förlossningsavdelningen för vidare information och omhändertagande. Om man mår bra och inte fått värkar än kan man få åka hem igen.

Barnet: Fostervatten byts ut var tredje timma och produceras på nytt ända tills barnet är fött. Om det däremot finns mekonium i vattnet kan det vara en signal om att barnet är stressat eller inte mår bra och då får man stanna kvar för att kunna övervaka barnet.
Barnet är redo att möta omvärlden, 92 procent av alla barn föds mellan vecka 38-42.

Är du inte väldigt rädd? Jag oroar mig jättemycket och vet inte om jag skulle våga bli gravid.

Jag är faktiskt inte rädd, då jag verkligen vill ha barn. Jag visste vad som väntade mig. En graviditet slutar med en förlossning och den förlossningen är smärtsam. Men vad man måste ha i bakhuvudet tror jag är att det gör ont för en bra sak. Att det gör ont betyder att kroppen jobbar och att man hela tiden kommer närmare sitt barn.
Sen känner jag självklart då och då oro över hur jag kommer reagera på smärtan, men jag kommer alltid ha med mig att jag kan inget gör åt den. Mini måste ut, på ett sätt eller annat, och det är naturligt och gör ont, det SKA göra ont. Det är inte så konstigt att det gör ont när man öppnas från några millimeter till tio centimeter under ett visst antal timmar. Men våra kroppar är gjorda för detta.

I det stora hela så väntar jag på att rädslan ska komma, paniken över vad fan jag gett mig in på. Den tycks aldrig komma. Det jag är mest rädd för är att något ska gå snett.

Vi har likadana lakan som de i Biggest Loser har, superkul! Känner mig nästan som en kändis.. Nästan.

Fick ett påstående i förra inläggets kommentarsfält där någon säger att jag går och inbillar mig saker. Om det nu vore så, varför blev jag då ditkallad på kontroll? Jag ringde in för att bara berätta och fråga för det är just det man ska göra om man har en blödning vilket jag haft, och blev då överraskad när de bad mig komma in och kolla det. Bättre en gång för mycket än en gång för lite..
Men det är klart att man går och känner efter mer nu när man vet att saker faktiskt är lite på gång.

Vi har idag varit inne på koll på förlossningen, för vad jag trodde var fostervattensläckage. Jag ringde dit och berättade om läget och blev då ditkallad på kontroll. Men icke sa nicke, de trodde det bara var mer av slemproppen som lossnat. De kände och klämde på Mini och nu ligger hon lååångt ner och de verkade tro att det när som helst kan vara dags.
Inatt har jag haft rejäla förvärkar(?) och nu på dagen kommer och går smärtan i magen/ryggen. Vi går här hemma och hoppas på att det drar igång ordentligt.

Nu ska jag vila rejält efter de få timmar sömn jag fick inatt, och hoppas på att få lite krafter.

Min graviditet - BF Ons 20 jan 2010

källa: vårdguiden

Slempropp

Slemproppen sitter i livmoderhalsen som ett skydd för ditt barn. Slemproppen kan stötas ut flera dagar innan förlossningen startar och är ett tecken på att det snart är dags för förlossning. Den kommer ofta ut som en slemliknande, lite kraftigare flytning. Ibland kan den också vara lite blodig, då är den oftast rosastrimmig. Slemproppen kan också komma ut efter att värkarna har börjat och det är inte säkert att du märker det.

Nu ska ni får höra och bli äcklade! Jag tror nämligen att min slempropp gick nyss!!! Supersnuskigt men superroligt och förhoppningsvis ett litet tecken på att en kommande förlossning närmar sig!!!

Nu är det hög dags för de som vill att gissa på när Mini behagar att komma till världen. Så skriv i kommentarerna vilket datum ni tror att hon kommer, så kryssar jag av allt eftersom de som haft fel. Hon är beräknad till den 20e för er som inte vet.

Max- 10 januari
Amanda- 10 januari
Tobbe- 12 januari
Jossan- 13 januari
Sanne- 14 januari
Ronja- 14 januari
Lee- 15 januari
Moa- 15 januari
Sandra- 16 januari
Love- 17 januari
Louise- 18 januari
Julie- 18 januari
Caroline- 19 januari
Sofia- 19 januari
Nickan- 20 januari
Allis- 21 januari
Anonym- 21 januari
Kristin- 21 januari
Frida- 22 januari
Josefine- 22 januari
Nathalie- 22 januari
Elin- 23 januari
Jessica- 23 januari
Hanna- 23 januari
Jag- 25 januari
Tova- 25 januari
Matilda- 24 januari
Karolina- 24 januari
Natalie- 26 januari
Anna- 26 januari
Jennifer- 29 januari
Katta- 1 februari

Nu är jag öm, riktigt jävla öm. Kroppen har jobbat hårt inatt och jag har vid ett flertal tillfällen vaknat av vad jag förmodar vara förvärkar. Det spänner och gör ont, som stark mensvärk. Nu sitter smärtan i hela magen och även i ryggen och ömmar. Det är spännande att känna och jag väntar med stor förväntan på vad som komma skall, för att inte tala om NÄR det kommer.


Idag då? Jo idag ska jag ta mig ner till baknen en sväng, handla lite och köpa kuvert(note to self). Sen ska jag bannemig ta tag i köket som för tillfället ser förjävligt ut, med disk på ställen där man inte ska ha disk.

Sitter här och ser Mini tumla runt med fossingarna på min vänstra sida. Sitter och läser andras bloggar, där de har en vardag med sina bebisar, de ser sina barn le för första gången, de är trötta efter en lång sömnlös natt och de får bråttom för helt plötsligt är det en blöja som ska bytas. Snart är det min tur. Snart har jag en egen prinsessa som håller mig vaken, snart har jag mjölkfläckar på alla mina kläder och snart är det jag som får se min dotter suga på sina egna händer.
Jag vill att det ska vara min tur nu. Jag vill inte vänta längre, jag håller på att bli knäpp, så mycket längtar jag efter vår ännu ofödda dotter. Jag ser mig själv promenera med henne i vagnen när vårsolen spricker fram, ser mig själv möta Max med henne i bärsjalen i sommar när vi ska ut. Jag kan knappt bärga mig, längtar efter det som kallas föräldraskap så mycket så att jag verkligen inte vad jag ska göra av mig själv.

Så nu väntar vi, med bara en vecka kvar till beräknat datum. Vi väntar inte tålmodigt för vi vet att det kan ta ända tills den fjärde februari, men vi vet att det är värt väntan.

Vi är hemma sedan en timme tillbaka.

Hos barnmorskan fick vi göra det vanliga, mäta magen, blodtryck, vikt och känna hur Mini ligger. Där blev min barnmorska osäker på hur hon verkligen låg, var det en rumpa uppåt? Vad tror ni händer? Jo vi fick göra ett ultraljud!! Jag blev så glad! Så vi fick se lillan igen, och visst låg hon med huvudet nedåt hon, men resten av kroppen var det fullt liv på, hon kastade sig runt där inne så att det blev svårt för barnmorskan att kika på henne.

Så det blev en trevlig överraskning, och väldigt lugnande.

Magen hade nu växt och ligger på 37 cm, jag har gått upp 18 kilo sedan inskrivningen och mitt blodtryck låg fint.

Vi bokade in en ny tid men förhoppningsvis var detta sista gången vi kommer dit.

Förvärkarna har fortlöpt under hela dagen, känner ett tryck nedåt och mensvärk hela tiden, kroppen jobbar!

Såhär ser det ut när jag badar.. Det är alltså inte en stor andel av magen som lyckas bli täckt av vatten.. Det är som att ha en stor badboll uppblåst på ens tidigare vattentäckta mage. Mysigt är det för Mini brukar reagera när jag ligger i badet, oftast ligger hon och buffar om jag skvalpar vatten över magen.

Fick en förfrågan om att lägga upp bild på Minis hörna. Här har vi den! Jag valde att inte ha spjälskyddet runt om hela för då kan vi lätt stoppa in en hand där och lugna henne om det skulle behövas. Det ser så gosigt ut och jag längtar tills dess att hon ligger och snusar där i..

Vaknade med Max, gick upp och kissade och gick för att somna om.. Nej då är det byggarbete precis utanför vårat sovrumsfönster, vilken ironi va? Så nu är jag vaken och äter frukost som består av finncrispmackor med juice och fil med start i.
Hela natten har jag vaknat av vad jag förmodar vara förvärkar, mindre trevligt men skönt ändå att känna kroppen jobba. Jag ber om mer, tyst i sömnen, men inte tilltar de i styrka, eller?

På dagens schema står det barnmorskebesök som infaller mellan 14:30 och 15:00 ungefär, efter det ska jag leta reda på en ny mobil, för den jag har nu är inne på sista månaden tror jag allt..

Fick en fråga av en Anna angående mina Nikeskor. Hon undrade vart de var köpta och hur mycket de gick loss på.
Jag köpte mina på Sneakers N Stuff på söder i Stockholm, men kan gissa på att de finns på t.ex Stadium också. De kostade 899 kronor tror jag, något sånt.

Hoppas du hittar ett par!

Nu är det hög dags för de som vill att gissa på när Mini behagar att komma till världen. Så skriv i kommentarerna vilket datum ni tror att hon kommer, så kryssar jag av allt eftersom de som haft fel. Hon är beräknad till den 20e för er som inte vet.

Max- 10 januari
Amanda- 10 januari
Tobbe- 12 januari
Jossan- 13 januari
Sanne- 14 januari
Ronja- 14 januari
Lee- 15 januari
Moa- 15 januari
Sandra- 16 januari
Love- 17 januari
Julie- 18 januari
Caroline- 19 januari
Sofia- 19 januari
Nickan- 20 januari
Allis- 21 januari
Anonym- 21 januari
Kristin- 21 januari
Frida- 22 januari
Josefine- 22 januari
Nathalie- 22 januari
Elin- 23 januari
Jessica- 23 januari
Hanna- 23 januari
Jag- 25 januari
Tova- 25 januari
Matilda- 24 januari
Karolina- 24 januari
Natalie- 26 januari
Jennifer- 29 januari
Katta- 1 februari

Hur lång tid efter förlossningen får man i regel börja träna? Jag förstår att det är väldigt individuellt beroende på i vilket skick man är, men säg att om det är så att allt flyter på komplikationsfritt.
När kan man börja gå ut på promenader och när kan man sätta igång och gymma?

När jag tänker på mitt liv en månad från nu har jag svårt att inse att jag faktiskt kommer att vara mamma. Jag vet ju att det kommer en bebis, men det är ändå overkligt. Jag har svårt att tänka mig att jag kommer sitta i denna soffa en månad från nu och amma min dotter, helt utslagen efter sömnlösa nätter.
När sommaren kommer kommer jag bära min dotter i den fina bärsjal vi har och pussa henne på hannan där hon hänger som en liten groda.

Om en månad ligger den lilla grodan och gosar på sin pappas nakna bröst och han segar i samma soffa. Han pratar drömskt om att göra just det, så stryka den lilla på magen och ha henne liggandes vid honom.

Även om vi pratar om detta och jag vet att det är verklighet är det ändå svårt att inse att något så stort och underbart ska hända mig.

Hur kommer jag reagera? Kommer jag verkligen veta när Mini är hungrig, när hon har magknip eller när hon har ont någon annanstans? Hur kommer jag kunna säga ifrån till folk som försöker plocka upp henne den första tiden? Hur kommer jag reagera om någon pillar henne i ansiktet med smutsiga händer?
Hur kommer jag reagera på sömnlösheten? Hur kommer jag reagera på alla hormoner?

Ni ser, det är många frågetecken, och det är inte ens hälften av allt det jag oroar mig för. Men jag tror att det är sunt att oroa sig, det ger mig även ett slags lugn. Jag kommer inte ha något annat val än att göra mitt bästa och testa allt för min dotter.
Jag har ett stöd i Max som gör mig lugn då han oftast vet vad man ska göra. Vi är två i detta och det känns så skönt att ha en fin pappa till min ännu ofödda dotter.

Det känns overkligt, men jag är säker på att vi klarar av detta!

Nu har jag vaknat efter en rätt så god natts sömn. Jag har varit uppe två gånger och panikkissat, jag får alltså ONT för att jag är så kissnödig, varje gång fnittrar jag för mig själv.
Utanför vår lägenhet är det något arbete som pågår och det är ett väldigt liv. Jag tror att de bygger om eller något, väntar bara på att en slägga flyger in genom väggen.

Känns synd att inte Max är hemma, då hade vi kunnat ta en promenad i det fina vädret. Istället ska jag ta och plugga lite är det tänkt, känns så segt bara!

Okej känns som om alla misstolkade min kommentar och nej jag är inte en "konstig" "sjuk" person,jag försöker bara FÖRSTÅ. blir man gravid så ung så är man ju inte 100% mogen, och det måste väl finnas tankar i huvudet eller andra funderingar som inte riktigt känns bra? om det inte gör det så skönt för dig, att du inte känner så och jag är verkligen inte ute efter en tragisk eller olycklig blogg utan var bara intresserad av om det verkligen är så bra som det låter. menar verkligen inte att du ska skriva om din bråk med din pojkvän eller familjeproblem. det enda jag undrade var om det var någon slags lycklig fasad eller om det finns saker "gömda" under. just för att det händer så mycket på en gång vid så ung ålder. det är ett fritt land, så jag får väl ha en åsikt utan att bli påhoppad?


Mogenhet har väl egentligen inte så mycket med åldern att göra? Hur vet du att jag inte är 100% mogen? Det är väl ingen? Jag kanske inte är lika erfaren som äldre människor men det gör väl inte mig mer omogen?

Skulle inte allt med min graviditet ha känts bra hade inte vi behållt Mini, så enkelt är det. Hon finns nu, i mig och för mig är det rätt. Bara för att jag är ung kommer det inte en massa problem med hur jag mår.
Omgivningen är annorlunda men det betyder inte att jag är det? Jag har gjort rätt val, det här vill jag av hela mitt hjärta.
Jag skriver sanningen här, de största sakerna tas upp, de små guppen på vägen gör inte det, av den enkla anledningen att de inte är relevanta.

För alla människor väcks tankar och funderingar i samband med en graviditet. Självklart tänker jag, likt alla andra- kommer jag klara detta? Vad gör jag när Mini gråter och inget hjälper? Hur vet jag när hon är hungrig eller har ont i magen?
Men detta är väl självklart, alla grubblar vi på något.

Allt jag kan säga är att jag självklart inte anklagar dig för att vara konstig eller sjuk och att denna blogg inte är "ett påklistrat leende" där jag förskönar bilden av mitt liv. Just nu är allt rosaskimrande och jag svävar på moln. Det finaste som någonsin kommer hända mig händer snart, händer nu till och med, varför skulle det inte vara det?

Du behöver(cirka 4 personer):
700 gram kycklingfiléer
3 Morötter
Ett halvt blomkålshuvud
Ett halvt vitkålshuvud
Curry
Vitpeppar
2 vitlöksklyftor
En halv purjolök
En burk Creme fraiche(250 gr)
Grönsaksbuljong
Ris

Gör såhär:
Bryn kycklingen i en stekpanna. Under tiden kan du skära upp grönsakerna, jag gör blomkålen till små buketter, vitkålen i strimlor, morötterna i slantar och purjolöken i strimlor men du kan göra precis såsom du vill.
När kycklingen fått färg så sätter du på riset. Ha i purjolöken tillsammans med två deciliter vatten och en buljongtärning, två vitlöksklyftor, ungefär två matskedar curry och en tesked vitpeppar(detta kan du alternera efter smak). När detta puttrat ett litet tag, så att purjolöken är mjuk, har du i resten av grönsakerna, den andra buljongtärningen och en deciliter vatten till.
Låt puttra ihop lite och rör sedan ner creme fraice, låt även detta puttra i några få minuter.

Klart!

Även denna morgon vaknade Max före mig och kramade om mig och myste med mig tills dess att jag vaknade. Han viskade "godmorgon älskling" och snusade mig i nacken. Det finns nog inget bättre sätt att vakna på, jag får passa på att njuta tills dess att vår fina dotter skriker på natten och väcker oss. Det är ju, när jag tänker efter, också helt underbart..

Vi har precis ätit frukost i form av kokta ägg på knäckemackor och varm oboy. Lägenheten är nystädad sedan igår vilket känns otroligt skönt, nu gäller det bara att hålla efter ordentligt tills lillan kommer så att man slipper tänka på städningen när man är helt utslagen av att vara uppe varannan timme dygnet runt.

Idag är det den tionde, vilket också betyder att det är tio dagar kvar till beräknad födsel. Men som sagt kan det ske när som helst och inte alls. Vårat första datum vi fick var den 16e januari, det andra datumet vi fick var den 18e januari och som ni alla vet fick vi den 20e januari efter ultraljudet. Jag ställer in mig stenhårt på att gå över tiden, eftersom jag då inte blir besviken. Bara Mini mår bra så offrar jag all tid i världen för henne, oavsett hur tufft det är.

Nu är det hög dags för de som vill att gissa på när Mini behagar att komma till världen. Så skriv i kommentarerna vilket datum ni tror att hon kommer, så kryssar jag av allt eftersom de som haft fel. Hon är beräknad till den 20e för er som inte vet.

Max- 10 januari
Amanda- 10 januari
Tobbe- 12 januari
Jossan- 13 januari
Sanne- 14 januari
Ronja- 14 januari
Lee- 15 januari
Moa- 15 januari
Sandra- 16 januari
Love- 17 januari
Julie- 18 januari
Caroline- 19 januari
Sofia- 19 januari
Nickan- 20 januari
Allis- 21 januari
Anonym- 21 januari
Frida- 22 januari
Josefine- 22 januari
Nathalie- 22 januari
Elin- 23 januari
Jessica- 23 januari
Hanna- 23 januari
Jag- 25 januari
Matilda- 24 januari
Karolina- 24 januari
Natalie- 26 januari
Jennifer- 29 januari

Ja djust nu är det ju inte särskilt mycket klänning över det hela då jag har älskade Mini i magen. Men jag tror och hoppas att den sitter bra även efter graviditeten. 35 kronor!

Idag slog vi på stort för att fylla frysen med mat inför när jag går hemma med Mini och tid kanske inte finns för att laga mat. Perfekt är då att ha matlådor som man bara slänger in i micron och så är det klart.
Vi gjorde kycklingcurrygryta med ris och Max gjorde lax och potatissoppa också.

Längst ner i bild ser ni en liten del av magen prydd av den nya klänningen.

-Nu fixar jag maten, sen plockar vi undan här hemma och gör det babyklart och efter det tar vi en promenad och handlar det som fattas här hemma.

Jag har världens finaste prins till pojkvän!!

Efter mitt nattinlägg gick jag och la mig. Eller jag försökte i alla fall, för innan jag visste ordet av det blev jag utskälld av Max. Han sov och drömde väl något så när jag bad honom flytta in så blev det ett förbannat liv. Det är inte en lugn natt med den mannen ska ni veta, hans drömmar är helt sjuka..
Men till slut somnade jag väl och sov tills elva då jag vaknade av att Max kramade mig hårt hårt. Då var han(hör och häpna!) redan vaken. Det sker extremt sällan att han vaknar innan mig. Jag gosade upp mig mot honom och sen gick vi och tog en lång dusch, välbehövligt kan jag säga då jag inte har tvättat håret sedan i måndags(snuskfia ja, men det är så förbannat jobbigt och tråkigt att duscha!).
Nu har vi precis ätit frukost. För er intresserade åt jag Finncrisp macka med smör och skinka på med ett glas juice och en tallrik mellanfil med lingonsylt i.

Idag blir nog en väldigt lugn dag, skulle gissa på att Max kommer häcka framför det förbannade Forza-spelet hela dagen och jag ska passa på att vila. Max ska däremot bli medtvingad på en promenad i kylan, för jag känner att jag behöver röra på mig, i alla fall i en timme eller så. Det blir det definitivt insåg jag nu eftersom det är sol ute!

Om ett litet tag dyker det upp bild på mig i min nya fina klänning som jag fyndade igår. Ett tips för er som bor i Stockholm- gå på Indiska som ligger på drottninggatan, de har halva reapriset på nästan hela deras sortiment för att de ska bygga om!

Klockan är tio över två och jag är vaken.. Jag gick och la mig med Max men kunde inte somna.. Har nu suttit här i hopp om att bli trött, men icke picke pö. Däremot så måste jag sova nu, annars kommer jag att vara helt död imorgon.
Wish me luck..

..så blev det en mango och en apelsin. Apelsin är för övrigt min nya dille. Jag äter minst tre om dagen, de är så goda såhär års och jag är sugen på det heeeeela tiden. Nyttig craving eller hur?

Alltså jag skulle döda för en semla, eller vem försöker jag lura? Ge mig flera!

08- 616 26 80

Södersjukhusets förlossningsavdelning

Nu är jag hemma igen efter att ha gått på stan som sagt. Jag kom inte hem med någon skjorta då jag inte hittade den jag ville ha tyvärr.. Däremot fick jag med mig en klänning från Indiska för 35(!) kronor, en svart stickad mössa från indiska och en finstickad grå kofta från h&m.

Nu ugglar jag hemma och pustar ut, vilar de små (eh nej, svullna klumparna) fötterna.

Om ett tag ska jag bege mig in till stan för att strosa lite med Sannisen. Tiden går fort när man är med min sparris och hon är ett bra sällskap som aldrig klagar på om jag vill sitta ner en stund.
Jag själv ska leta reda på en snygg skjorta som jag fått span på! Skjorta borde ju vara ett ultimat amningsplagg då man kan knäppa upp det lätt.
Så nu skall här hittas en skjorta, så att man kan slänga fram tuttarna utan ansträngning!

Visst kommer ni lägga ut bilder på henne?

Bilder på Mini kommer förmodligen att dyka upp ja, men bara enstaka på hennes ansikte då det inte känns sådär kul att det finns massvis med bilder på min dotter ute på nätet. Men bilder på t.ex. hennes små fossingar och händer och små tjocka gosiga lår kommer med all säkerhet dyka upp. Men som sagt, inte alltför många bilder på hela henne där ansiktet syns.

Idag är Mini 38 veckor gammal precis i magen.

Nu ligger Mini och hickar i magen. Det känns så verkligt. Tänk att om en månad ser vi henne när hon hickar. Det är surrealistiskt att inse att vår dotter ligger i min mage. Med små små tår med naglar på, med hår på huvudet, med ögonfransar och små söta fossingar. Tänk er, det ligger en färdig bebis i magen på mig!

Jag gick upp med Max imorse för att äta frukost. Sedan gick jag och la mig igen. Kunde jag somna om? Nope, självklart kunde jag inte det. Jag som haft så lätt att somna i tid och otid. Det var samma sak inatt, jag låg vaken i två timmar innan jag lyckades somna ett tag.

Så nu sitter jag med ögon som går i kors och kan inte somna. Jag kikar på fina kläder på hm's hemsida, det finns riktig mycket fina sommarkläder som jag tror att jag ska beställa hem. Några lösa blusar skulle sitta fint för att dölja min antagligen degiga mage efter Mini ploppat ut.

Min graviditet - BF Ons 20 jan 2010

Idag är det exakt två veckor kvar till beräknad förlossning, och fyra veckor och en dag tills dess att vi definitivt är föräldrar. När som helst nu kan förlossningen sätta igång, och jag väntar med spänning. Jag är väldigt uppmärksam på min kropp och dess signaler, letar annorlunda ting i allt som sker. Var det där mensvärk? Knäppte det till i magen nu, går vattnet snart? Hjärnspöken är nog vad det kallas, men det är en rolig lek jag har med mig själv.

Två veckor är kort tid, fyra veckor med, i jämförelse med nästan tio månader är det inte alls särskilt långt. Max väntar tålmodigt men spänt på att Mini ska ge något tecken på att komma ut. Varje gång jag ringer honom och han råkar missa samtalet blir han hispig och tror att det är dags. Han stöttar mig otroligt bra när det är tungt och jag lessnar.




Så nu, Mini, är vi redo för dig. Du får komma ut nu.

Kul att vi bor under några helt hysteriska idioter. Sedan dag ett har det stampats som tusan från deras lägenhet och Max har hela tiden försvarat dom med att säga att det nog bara är lyhört i huset, att väggarna är så tunna och att jag är känslig.
Inatt har de tagit idiotstörningspriset! Sedan igår kväll vid tio har det stampats, skrikits, smällt och allmänt låtit högt från deras lägenhet. De har ett litet barn som uppenbarligen är vaken som hoppas och skriker. Sedan låter det ovanpå alla dessa ljud som om de faktiskt möblerar om!

Okej om någon låter på en fredag eller lördag, det är inte så konstigt. Men mitt i veckan HELA natten är inte okej.

När Max och hand kompis gick upp för att säga till hörde man bara dräggiga ljud som från alkoholister som stön och grymtanden och det osade röklukt från deras lägenhet. Så de ringde inte på, vilket är förståeligt då man aldrig vet vad som möter en i dörren.

Vi försökte ringa Störningsjouren Stockholm, men de öppnar inte förräns vid sju på morgonen, så till slut ringde vi till polisen för att höra vad tusan vi skulle ta oss till. Jag menar, barnet kanske far illa där uppe? Barnet kan väl inte må bra av att vara vaket varje natt och vistas i sådan miljö?

Vad vet jag.. Men det är oroande och extremt irriterande när man inte får någon sömn överhuvudtaget. Max som till och med är riktigt svårväckt vaknade av deras smällar och skrik.. Vi får se vart detta leder, för jag är på bristningsgränsen. Det är svårt att ringa störningsjouren på dem när störningsjouren inte har öppet under de tider som denna familj stör mest.

Hur vågar du låta honom åka så långt bort nu när det är så nära? Antar att dom tar bussen från centralen och då är man ju borta hela dagen och kan inte komma därifrån om det nu skulle behövas. Risky risky säger jag bara..

Max ska åka bil till Romme. Dit tar det ungefär två och en halv timme att åka. Så självklart "låter" jag honom åka, det är ju bara att jag ringer om jag tror att det satt igång och så slänger han sig in i bilen. Jag tvivlar på att förlossningen om det nu mot all förmodan skulle sättas igång går på mindre än tre timmar.

Här är världens finaste man, sambo och vän.
Han kommer vara den finaste pappan i världen till vår dotter.

Sitter i sängen nu och lyssnar på skottlossningen som pågår på tvn just nu. Max och en kompis till honom sitter och spelar något skjuta skjuta spel som mest bara låter förjävligt. De ska förövrigt upp klockan halv sex imorgon bitti för att åka till Romme över dagen, där de ska åka skidor.

Vi har under kvällen varit och blivit bortskämda hos svärisarna med trerättersmiddag. Man uppskattar mat man blir bjuden på mycket mer när man väl flyttat ifrån den lyxen det egentligen är.

Imorgon ska jag hem till min far för att äta middag med honom och lillasyster. Innan dess ska jag passa på att sova ut efter det att killarna åkt. Jag ska dessutom njuta av att det bara är två veckor kvar till beräknat datum imorgon.

Imorse gick Max upp och flyttade bilen vid åtta. Sedan väckte han mig vid halv nio och har då gjort i ordning världens brakfrukost med kokt ägg, mackor, yoghurt, té och juice. Så jag gosade in mig i en filt, satte på mig sockor och satte mig vid frukostbordet och bara njöt av att bli uppassad på.
Sen gick vi och la oss i stora sängen igen och myste och lyckades somna om och sov till för en halvtimme sedan. Jag sover så ytligt nuförtiden så jag tar varje chans till sömn.

Nu sitter Maxen och pluggar och jag ska väl sätta igång med en psykologiuppsats som ska vara klar om en vecka.

Stoppa pressarna och stanna tiden för vi har fått en MICRO!!!!

Idag var jag som sagt i stan med Karolina och fikade. Vi strosade lite i affärer och jag köpte strumpbyxor till Mini.

Nu är jag hemma och väntar på Maxen som snart kommer hem och lagar mat. Efter det ska vi sätta igång med bebisverkstad, haha. Känsliga läsare varnas. Det blir en rask promenad, färsk ananas och sex. Hallonbladsté har vi inget. Det är ju alltid värt ett försök, tycker ni inte? Inte för att jag tror att det fungerar något av det, men det är ju verkligen värt ett försök.

Nu ska jag till stan och fika med Karolina! Semla it is!

Nu är det hög dags för de som vill att gissa på när Mini behagar att komma till världen. Så skriv i kommentarerna vilket datum ni tror att hon kommer, så kryssar jag av allt eftersom de som haft fel. Hon är beräknad till den 20e för er som inte vet.

Max- 10 januari
Amanda- 10 januari
Tobbe- 12 januari
Jossan- 13 januari
Szmatan Sanne- 14 januari
Ronja- 14 januari
Lee- 15 januari
Moa- 15 januari
Sandra- 16 januari
Love- 17 januari
Julie- 18 januari
Caroline- 19 januari
Sofia- 19 januari
Nickan- 20 januari
Allis- 21 januari
Anonym- 21 januari
Frida- 22 januari
Josefine- 22 januari
Nathalie- 22 januari
Elin- 23 januari
Jessica- 23 januari
Hanna- 23 januari
Matilda- 24 januari
Karolina- 24 januari
Natalie- 26 januari
Jennifer- 29 januari

Jag somnade ett inatt. Jag gick upp med Max vid halv tio och åt frukost. Halv elva somnade jag igen och sov tills för en halvtimme sedan. Ja ni ser, jag sover och sover och sover.

Jag lagade pannbiffar i sås med kokt potatis tills när älsklingen kom hem. Vi slökollade på Harry Potter filmen som gick på tv och sen tog vi en skön promenad i kylan.
Det är så skönt att bara få hålla Max i handen och vagga fram på halt underlag i fallande snö. Det känns bra när förvärkarna sätter igång och jag känner hur kroppen arbetar. Med Max i ett stadigt grepp och vaggandes i lugn takt gör de små promenaderna mig gott.

Nu myser vi i soffan, och jag passar på att njuta så mycket jag kan av att mannen är hemma.

Det är knäppt hur ett så vanligt symptom kan komma i denna situation. I flera år har jag besvärats av mensvärk när den tiden på månaden kommit, sju år rättare sagt. Så sitter man här, höggravid med mensvärk. Det är ju såklart inte mensvärk men känslan och smärtan är precis densamma, långt ner i magen och i ländryggen sitter den och gnager.

Längtar tills det gör ont på riktigt..

Efter det förra inlägget kände jag mig trött. Kroppen värkte och ögonen gick i kors. Så jag valde att lyssna på kroppen och gick och lade mig. Jag sov till ett.
Jag tror och hoppas att det kan vara så att kroppen vilar upp sig inför det som komma skall, för sedan nyårsdagen har jag sovit mer än vad jag varit vaken. Jag passar helt enkelt på för om en månad kanske jag sover tre timmar per dygn.

Max gick upp klockan sju för att åka till jobbet. Jag gick upp och sa sömndrucken hejdå till honom i dörren. Jag kikade ut genom fönstret där det till mitt stora förtret var mörkt och snön föll. Då hade Max precis gått utanför dörren.
Jag tyckte så synd om min prins som måste gå upp sju på en lördag och ge sig ut i den isande kylan och åka fyrtiofem minuter till jobbet.
Han gör det mer än gärna och säger, fin som han är, att han skulle jobba hela tiden för mig. Men jag vill så gärna att han bara ska kunna vara hemma och mysa med mig. Jag önskar att han kunde få vara hemma och vila upp sig och att istället jag kan jobba.

I en drömvärld var det ja. Men han är min räddare, min älskade prins, som är genomgod. Varje sekund uppskattar jag honom, varje sekund älskar jag honom och varje sekund är jag stolt över honom.

Jag sitter här hemma och längtar efter smärtan som jag kommer uppleva när Mini är på väg ut i världen. Jag vill hela tiden att de förvärkar jag upplever inte ska sluta utan istället eskalera och resultera i rejält värkarbete. Mini är färdigutvecklad i magen nu, och nu kan förlossningen starta när som helst. Däremot är fortfarande riktmärket 4 februari.

Om en månad och 13 dagar är det min och Max fyraårsdag. På alla hjärtans dag firar vi fyra snabba och underbara år. Detta år blir det däremot annorlunda, för den fjortonde detta år är vi definitivt föräldrar.
Tidigare år har januari månad gått i en rasande fart och helt plötsligt var det den 14 februari. Så egentligen borde inte dessa 44 dagar eller så gå alldeles för sakta.
Jag kan vänta till den fjärde, det är inte så långt tills dess. Ändå så längtar jag, för nu kan det vara dags när som helst även om det troligtvis blir senare än vad mitt tålamod behagar.

Mini, pappa och mamma längtar efter dig. Du hör ju hur han pratar med dig när du kommer hem, han frågar ständigt om du saknat honom. Han pussar på magen du bor i och suckar högt. När jag frågar vad som står på säger han att han längtar efter dig och vill att du ska komma ut så att han får gosa med dig. Då blir jag alldeles varm i kroppen. Du ska se att han kommer vara världens finaste pappa. Vi älskar dig.

Nicoline- 6 röster
Tilde- 5 röster
Rebecca- 1 röst

Sedan fick namnet Mini 2 röster.

Sitter och är så läskigt sugen på pizza. Går in på Onlinepizza och tänker beställa en hem. Då måste beställningen gå upp i minst 150 kronor. Jag vill bara ha en pizza som kostar 70 kronor. Det betyder att det blir en kostnad på 80 kronor bara för hemkörningen!! Då kostar det 150 kronor för mig, för en ynka pizza. Åh, skjut mig..

Vilket extremt problem va?

Efter det förra inlägget så vaknade Max och vi åt frukost. Sen gick vi och la oss för att mysa lite. Vad händer? Vi somnar och vaknade för en kvart sen. Max är skitsur för att hela dagen gått åt och jag är superglad för att jag fått sova ordentligt och känner mig utvilad!

Nu vet jag inte vad vi ska göra men ska försöka få med mig Maxen på en promenad och hitta någonstans att hyra en film möjligtvis. Annars kanske det går någon bra på tv.

Senare ikväll kommer det en ny magbild, för igår gick jag ju in i ny vecka och jag fotade då kulisen.

Så var det nya året kommet och jag är piggare än tidigare år.

Igår lagade jag middag tills Max kom hem. Det blev kycklingcurrygryta med ris och till förrätt vitlöksbröd. Till efterrätt gjorde jag chokladmousse med fruktsallad.

Vi tog det lugnt hela kvällen och var ute och kysstes i kylan under fyrverkerier vid tolvslaget. Det var en lugn men fin nyårsafton. Tanken att under det kommande året blir vi föräldrar låg ständigt i bakhuvudet.

Nu ligger Max och sussar i sängen och jag sitter i soffan. Han har jobbat hela veckan så tror att han behöver sova ut rejält idag, han var helt slut igår.


Idag ska jag tvinga med mig min älskade man ut på en promenad i kylan, det är ju sol och blå himmel och antagligen sådär bitande kallt.

Jag vill avsluta detta inlägg med att meddela att Alina fick sin dotter igår! Grattis Alina!