Vi är mitt uppe i julfirandet, vi äter gott och myser. Bloggen blir, om möjligt, än mer lidande. Håll till godo ni få tappra!

ps. Louisa går bara nu sedan en vecka tillbaka, krypandet är fetdissat. Första stegen kom vid nio månader, nu springer hon nästan.

Jag har länge försökt få tillbaka min riktiga hårfärg, och du har den! Vad heter färgen?

Jag kan tyvärr inte berätta vad det är för färg för jag gjorde mitt hår på salong. Mitt tips är att göra det hos frisören; det blir så mycket bättre. På mig lade hon tre färger; en blekning, en färg och några mörkare slingor och sedan även en nyansering för att dämpa de varma tonerna i mitt hår.



Jag gjorde håret på salong Hair&Face i Gallerian i Stockholm. Det kostade 1000 kronor om jag minns det rätt!

Fattar ni varför jag är upp över öronen lycklig? Jag gör. Finns inget finare än att se Louisa krama sin pappa.

Som ni kanske har sett har vi spenderat hemma hos Finni och hennes Elliott. Vi har busat med barnen och sedan var jag tvåbarnsmorsa ett tag så att Finni kunde bli toppfräsch.
Jag har även fått en ny design och ny header där ni ser min nya fina perfekt hårfärg!

Låtan ovanför beskriver mitt humör perfekt, njut!

Nu skiter ni nog på er av lycka då det är Finni Pippa som skriver. Eller? Någon? Nehepp.......... Jaaaja, skämt åsido så tänkte jag våldgästa Klaras blogg. Vi har pillat lite på hennes design. Jag som hatar färg var glad över att hon bestämt sig för att dumpa sin extremrosa design. Så vi tog bara min egna design och satte i en fin header och ändrade lite färger! Toppenfint.

Vi sitter hemma hos mig och kollar lite på tv medan våra små fina barn sover samtidigt för en gångs skull. Vi har badat Elliott i diskhon (extremt smart då han är rädd för mitt badrum), och lekt och haft photosession. Så himla fina bilder fick vi till.

Nu ska jag sluta babbla på om ingenting och hålla Klara sällskap i min soffa.

Jag har en sådan extrem tur i mitt liv. Jag har haft en väldig tur med vänner.
Sanne har funnits sedan början av gymnasiet och stöttat mig genom allt, det finns inget hon inte har gjort för mig och det finns inget jag inte skulle göra för henne. Hon är Louisas gudmor och det finns ingen som skulle uppfylla rollen bättre!
Lydia har funnits sedan barnsben men vi har inte umgåtts tätt och ofta förrän vi flyttade in i vår lägenhet för drygt ett år sedan. Hon har en sådan självklar roll i våra liv nu, och Louisa älskar henne.

De här två tjejerna är helt otroliga. De hjälper till med mat, Louisa, städar ibland, stöttar mig när jag är nere, älskar mig trots alla mina påhitt.

Jag skulle gå genom eld för de två och jag älskar dem verkligen!

Bloggfenomenet har på senaste tiden skrämt mig mer än vad det gjort förr. Här sitter vi och läser om andras liv- avundas, kritiserar, hatar och älskar. Människor som vi i många fall inte känner, deras liv i textform lockar. Ni läser om vårat liv, ni läser om Louisas uppväxt, om min vardag, om våra upp samt nedgångar.

Det som jag tycker är så synd är att vi läser om andras liv, till och med de vi känner. Vi kanske inte hör av oss för vi har ju redan läst vad våra vänner gjort på dagen.
Jag vet att de flesta av er som läser min blogg vet vem jag är, har träffat mig, gått i samma klass och skola som mig, spelat i samma fotbollslag, handbollslag eller är barndomsvänner. Jag är övertygad om att i alla fall hälften av er 200 som klickar in er på mammaklara varje dag vet vem jag är, hur jag låter och hur jag ser ut in person. Det är väl knäppt, är det inte?
Människor som förr funnits i mitt liv, följer nu mitt liv som åskådare. Varför säger ni inte hej i kommentarerna? När jag stöter ihop med er på stan så medger ni att ni läser, som om det är pinsamt, vilket det verkligen inte är. Men då kan ni väl säga hej? Påminn mig om vilka som finns, vilka som är intresserade. Sen finns det givetvis de som inte tycker om mig, som varit gamla vänner, som nu läser för att sedan föra vidare spännande skvaller eller allmänt skitsnack.

Det kanske låter knäppt, men det skrämmer mig att det finns de som läser min blogg som vet vem jag är.

I lördags fyllde Max 20! Det firades såklart. Hela dagen flängde jag runt, hämtade kläder, handlade och klippte mig. Till slut kom jag och Lydia hem efter att ha lämnat Louisa hos mormor. Då var de flesta redan hemma hos oss.
Vi var såklart inte klara så vi gick hem till Lydia, som bor 50 meter från mig, och gjorde oss i ordning. Som vanligt finns det inga bilder på mig men jag var FRÄSCH för en gångs skull!
Sedan gick vi ut på stan, på tok för tidigt. Det första stället var helt ok, sen gick vi vidare till det andra där musiken var betydligt bättre och en störande snygg DJ. Jag stod upp konstant från klockan åtta på morgonen till fyra morgonen därpå.
Natten avslutades hemma hos oss och vi somnade inte förrän klockan sex.

Söndagen kom och jag var superpigg jämfört med de andra. Vi hämtade Louisa hos mormor och åkte sedan hem igen för att få besök av Louisas farmor och farfar.


En bra helg med andra ord! Jag är som nykär och är bara så lycklig över allt som jag har.




Fyra generationer på bild, taget då vi var uppe i Norrland. Min farmor, min pappa, jag och Louisa!

Du som ville kontakta mig per mail: [email protected]

hej allihopa, klaras lillayster här! tjohooo, hon sitter i soffan och vet inte att jag skriver! hihi! bus!
okej nu ska jag vara supersnäll syster och säga fem saker som är bra med henne;

1. hon är jävligt snygg
2. knäpp, precis som jag själv
3. förjävla rolig
4. hon är svag, för jag är starkare, mohah!
5. hon är världens finaste syster och one hell of a good mom!

jag kom hit för ett tag sen, klara måste städa men det har hon inte gjort, så snart kommer lydia, ska hjälpa sis nu!
ta hand om era syskon där ute, för det är det bästa man kan ha!

i <3 u sis!

Världens finaste lilla skrutta!

Tryck HÄR för att läsa om allt som hänt med Max. Vill även tillägga att läkaren i tidningen ljuger om varför provsvaren dröjde så länge. Han påstår att det dröjde så lång tid eftersom att ansvarig läkare ville ha "specialistutlåtande" men i själva verket var "ansvarig" läkare på semester och Max ärende lades på hög.

Det är ett sjukt system, hela sjukvårdssystemet. Stå på er när ni söker vård!




Foto: Kristina G Eriksson