När jag tänker på mitt liv en månad från nu har jag svårt att inse att jag faktiskt kommer att vara mamma. Jag vet ju att det kommer en bebis, men det är ändå overkligt. Jag har svårt att tänka mig att jag kommer sitta i denna soffa en månad från nu och amma min dotter, helt utslagen efter sömnlösa nätter.
När sommaren kommer kommer jag bära min dotter i den fina bärsjal vi har och pussa henne på hannan där hon hänger som en liten groda.

Om en månad ligger den lilla grodan och gosar på sin pappas nakna bröst och han segar i samma soffa. Han pratar drömskt om att göra just det, så stryka den lilla på magen och ha henne liggandes vid honom.

Även om vi pratar om detta och jag vet att det är verklighet är det ändå svårt att inse att något så stort och underbart ska hända mig.

Hur kommer jag reagera? Kommer jag verkligen veta när Mini är hungrig, när hon har magknip eller när hon har ont någon annanstans? Hur kommer jag kunna säga ifrån till folk som försöker plocka upp henne den första tiden? Hur kommer jag reagera om någon pillar henne i ansiktet med smutsiga händer?
Hur kommer jag reagera på sömnlösheten? Hur kommer jag reagera på alla hormoner?

Ni ser, det är många frågetecken, och det är inte ens hälften av allt det jag oroar mig för. Men jag tror att det är sunt att oroa sig, det ger mig även ett slags lugn. Jag kommer inte ha något annat val än att göra mitt bästa och testa allt för min dotter.
Jag har ett stöd i Max som gör mig lugn då han oftast vet vad man ska göra. Vi är två i detta och det känns så skönt att ha en fin pappa till min ännu ofödda dotter.

Det känns overkligt, men jag är säker på att vi klarar av detta!

Okej känns som om alla misstolkade min kommentar och nej jag är inte en "konstig" "sjuk" person,jag försöker bara FÖRSTÅ. blir man gravid så ung så är man ju inte 100% mogen, och det måste väl finnas tankar i huvudet eller andra funderingar som inte riktigt känns bra? om det inte gör det så skönt för dig, att du inte känner så och jag är verkligen inte ute efter en tragisk eller olycklig blogg utan var bara intresserad av om det verkligen är så bra som det låter. menar verkligen inte att du ska skriva om din bråk med din pojkvän eller familjeproblem. det enda jag undrade var om det var någon slags lycklig fasad eller om det finns saker "gömda" under. just för att det händer så mycket på en gång vid så ung ålder. det är ett fritt land, så jag får väl ha en åsikt utan att bli påhoppad?


Mogenhet har väl egentligen inte så mycket med åldern att göra? Hur vet du att jag inte är 100% mogen? Det är väl ingen? Jag kanske inte är lika erfaren som äldre människor men det gör väl inte mig mer omogen?

Skulle inte allt med min graviditet ha känts bra hade inte vi behållt Mini, så enkelt är det. Hon finns nu, i mig och för mig är det rätt. Bara för att jag är ung kommer det inte en massa problem med hur jag mår.
Omgivningen är annorlunda men det betyder inte att jag är det? Jag har gjort rätt val, det här vill jag av hela mitt hjärta.
Jag skriver sanningen här, de största sakerna tas upp, de små guppen på vägen gör inte det, av den enkla anledningen att de inte är relevanta.

För alla människor väcks tankar och funderingar i samband med en graviditet. Självklart tänker jag, likt alla andra- kommer jag klara detta? Vad gör jag när Mini gråter och inget hjälper? Hur vet jag när hon är hungrig eller har ont i magen?
Men detta är väl självklart, alla grubblar vi på något.

Allt jag kan säga är att jag självklart inte anklagar dig för att vara konstig eller sjuk och att denna blogg inte är "ett påklistrat leende" där jag förskönar bilden av mitt liv. Just nu är allt rosaskimrande och jag svävar på moln. Det finaste som någonsin kommer hända mig händer snart, händer nu till och med, varför skulle det inte vara det?

Även denna morgon vaknade Max före mig och kramade om mig och myste med mig tills dess att jag vaknade. Han viskade "godmorgon älskling" och snusade mig i nacken. Det finns nog inget bättre sätt att vakna på, jag får passa på att njuta tills dess att vår fina dotter skriker på natten och väcker oss. Det är ju, när jag tänker efter, också helt underbart..

Vi har precis ätit frukost i form av kokta ägg på knäckemackor och varm oboy. Lägenheten är nystädad sedan igår vilket känns otroligt skönt, nu gäller det bara att hålla efter ordentligt tills lillan kommer så att man slipper tänka på städningen när man är helt utslagen av att vara uppe varannan timme dygnet runt.

Idag är det den tionde, vilket också betyder att det är tio dagar kvar till beräknad födsel. Men som sagt kan det ske när som helst och inte alls. Vårat första datum vi fick var den 16e januari, det andra datumet vi fick var den 18e januari och som ni alla vet fick vi den 20e januari efter ultraljudet. Jag ställer in mig stenhårt på att gå över tiden, eftersom jag då inte blir besviken. Bara Mini mår bra så offrar jag all tid i världen för henne, oavsett hur tufft det är.

Nu är det hög dags för de som vill att gissa på när Mini behagar att komma till världen. Så skriv i kommentarerna vilket datum ni tror att hon kommer, så kryssar jag av allt eftersom de som haft fel. Hon är beräknad till den 20e för er som inte vet.

Max- 10 januari
Amanda- 10 januari
Tobbe- 12 januari
Jossan- 13 januari
Sanne- 14 januari
Ronja- 14 januari
Lee- 15 januari
Moa- 15 januari
Sandra- 16 januari
Love- 17 januari
Julie- 18 januari
Caroline- 19 januari
Sofia- 19 januari
Nickan- 20 januari
Allis- 21 januari
Anonym- 21 januari
Frida- 22 januari
Josefine- 22 januari
Nathalie- 22 januari
Elin- 23 januari
Jessica- 23 januari
Hanna- 23 januari
Jag- 25 januari
Matilda- 24 januari
Karolina- 24 januari
Natalie- 26 januari
Jennifer- 29 januari

Ja djust nu är det ju inte särskilt mycket klänning över det hela då jag har älskade Mini i magen. Men jag tror och hoppas att den sitter bra även efter graviditeten. 35 kronor!

..så blev det en mango och en apelsin. Apelsin är för övrigt min nya dille. Jag äter minst tre om dagen, de är så goda såhär års och jag är sugen på det heeeeela tiden. Nyttig craving eller hur?

08- 616 26 80

Södersjukhusets förlossningsavdelning

Om ett tag ska jag bege mig in till stan för att strosa lite med Sannisen. Tiden går fort när man är med min sparris och hon är ett bra sällskap som aldrig klagar på om jag vill sitta ner en stund.
Jag själv ska leta reda på en snygg skjorta som jag fått span på! Skjorta borde ju vara ett ultimat amningsplagg då man kan knäppa upp det lätt.
Så nu skall här hittas en skjorta, så att man kan slänga fram tuttarna utan ansträngning!

Visst kommer ni lägga ut bilder på henne?

Bilder på Mini kommer förmodligen att dyka upp ja, men bara enstaka på hennes ansikte då det inte känns sådär kul att det finns massvis med bilder på min dotter ute på nätet. Men bilder på t.ex. hennes små fossingar och händer och små tjocka gosiga lår kommer med all säkerhet dyka upp. Men som sagt, inte alltför många bilder på hela henne där ansiktet syns.

Idag är Mini 38 veckor gammal precis i magen.

Nu ligger Mini och hickar i magen. Det känns så verkligt. Tänk att om en månad ser vi henne när hon hickar. Det är surrealistiskt att inse att vår dotter ligger i min mage. Med små små tår med naglar på, med hår på huvudet, med ögonfransar och små söta fossingar. Tänk er, det ligger en färdig bebis i magen på mig!

Min graviditet - BF Ons 20 jan 2010

Idag är det exakt två veckor kvar till beräknad förlossning, och fyra veckor och en dag tills dess att vi definitivt är föräldrar. När som helst nu kan förlossningen sätta igång, och jag väntar med spänning. Jag är väldigt uppmärksam på min kropp och dess signaler, letar annorlunda ting i allt som sker. Var det där mensvärk? Knäppte det till i magen nu, går vattnet snart? Hjärnspöken är nog vad det kallas, men det är en rolig lek jag har med mig själv.

Två veckor är kort tid, fyra veckor med, i jämförelse med nästan tio månader är det inte alls särskilt långt. Max väntar tålmodigt men spänt på att Mini ska ge något tecken på att komma ut. Varje gång jag ringer honom och han råkar missa samtalet blir han hispig och tror att det är dags. Han stöttar mig otroligt bra när det är tungt och jag lessnar.




Så nu, Mini, är vi redo för dig. Du får komma ut nu.

Hur vågar du låta honom åka så långt bort nu när det är så nära? Antar att dom tar bussen från centralen och då är man ju borta hela dagen och kan inte komma därifrån om det nu skulle behövas. Risky risky säger jag bara..

Max ska åka bil till Romme. Dit tar det ungefär två och en halv timme att åka. Så självklart "låter" jag honom åka, det är ju bara att jag ringer om jag tror att det satt igång och så slänger han sig in i bilen. Jag tvivlar på att förlossningen om det nu mot all förmodan skulle sättas igång går på mindre än tre timmar.

Här är världens finaste man, sambo och vän.
Han kommer vara den finaste pappan i världen till vår dotter.

Idag var jag som sagt i stan med Karolina och fikade. Vi strosade lite i affärer och jag köpte strumpbyxor till Mini.

Nu är jag hemma och väntar på Maxen som snart kommer hem och lagar mat. Efter det ska vi sätta igång med bebisverkstad, haha. Känsliga läsare varnas. Det blir en rask promenad, färsk ananas och sex. Hallonbladsté har vi inget. Det är ju alltid värt ett försök, tycker ni inte? Inte för att jag tror att det fungerar något av det, men det är ju verkligen värt ett försök.

Nu är det hög dags för de som vill att gissa på när Mini behagar att komma till världen. Så skriv i kommentarerna vilket datum ni tror att hon kommer, så kryssar jag av allt eftersom de som haft fel. Hon är beräknad till den 20e för er som inte vet.

Max- 10 januari
Amanda- 10 januari
Tobbe- 12 januari
Jossan- 13 januari
Szmatan Sanne- 14 januari
Ronja- 14 januari
Lee- 15 januari
Moa- 15 januari
Sandra- 16 januari
Love- 17 januari
Julie- 18 januari
Caroline- 19 januari
Sofia- 19 januari
Nickan- 20 januari
Allis- 21 januari
Anonym- 21 januari
Frida- 22 januari
Josefine- 22 januari
Nathalie- 22 januari
Elin- 23 januari
Jessica- 23 januari
Hanna- 23 januari
Matilda- 24 januari
Karolina- 24 januari
Natalie- 26 januari
Jennifer- 29 januari

Det är knäppt hur ett så vanligt symptom kan komma i denna situation. I flera år har jag besvärats av mensvärk när den tiden på månaden kommit, sju år rättare sagt. Så sitter man här, höggravid med mensvärk. Det är ju såklart inte mensvärk men känslan och smärtan är precis densamma, långt ner i magen och i ländryggen sitter den och gnager.

Längtar tills det gör ont på riktigt..

Efter det förra inlägget kände jag mig trött. Kroppen värkte och ögonen gick i kors. Så jag valde att lyssna på kroppen och gick och lade mig. Jag sov till ett.
Jag tror och hoppas att det kan vara så att kroppen vilar upp sig inför det som komma skall, för sedan nyårsdagen har jag sovit mer än vad jag varit vaken. Jag passar helt enkelt på för om en månad kanske jag sover tre timmar per dygn.