När jag tänker på mitt liv en månad från nu har jag svårt att inse att jag faktiskt kommer att vara mamma. Jag vet ju att det kommer en bebis, men det är ändå overkligt. Jag har svårt att tänka mig att jag kommer sitta i denna soffa en månad från nu och amma min dotter, helt utslagen efter sömnlösa nätter.
När sommaren kommer kommer jag bära min dotter i den fina bärsjal vi har och pussa henne på hannan där hon hänger som en liten groda.

Om en månad ligger den lilla grodan och gosar på sin pappas nakna bröst och han segar i samma soffa. Han pratar drömskt om att göra just det, så stryka den lilla på magen och ha henne liggandes vid honom.

Även om vi pratar om detta och jag vet att det är verklighet är det ändå svårt att inse att något så stort och underbart ska hända mig.

Hur kommer jag reagera? Kommer jag verkligen veta när Mini är hungrig, när hon har magknip eller när hon har ont någon annanstans? Hur kommer jag kunna säga ifrån till folk som försöker plocka upp henne den första tiden? Hur kommer jag reagera om någon pillar henne i ansiktet med smutsiga händer?
Hur kommer jag reagera på sömnlösheten? Hur kommer jag reagera på alla hormoner?

Ni ser, det är många frågetecken, och det är inte ens hälften av allt det jag oroar mig för. Men jag tror att det är sunt att oroa sig, det ger mig även ett slags lugn. Jag kommer inte ha något annat val än att göra mitt bästa och testa allt för min dotter.
Jag har ett stöd i Max som gör mig lugn då han oftast vet vad man ska göra. Vi är två i detta och det känns så skönt att ha en fin pappa till min ännu ofödda dotter.

Det känns overkligt, men jag är säker på att vi klarar av detta!