Lustgasen var min räddare under hela förloppet inser jag nu. Allt eftersom smärtan tilltog så insöp jag djupare andetag med lustgasen. Det gjorde fortfarande inte ont mellan värkarna, och nu blev det ju ännu roligare imellan, jag var ju skithög! Jag minns att jag mellan två värkar kollade på Max lurigt och sa lömskt:
-Hihi, Max, det här är bra skit det här, haha!
12:50 ställde jag mig upp för att gå med gåbordet, och här minns jag att jag kände ett tryck nedåt.
-Nämen nu ni känner jag mig bajsnödig, sa jag hög på lustgasen. På riktigt alltså, bajsnödig!


Mellan två värkar


Här måste jag ta rejäl hjälp av min journal, då jag var så hög på lustgasen.

Barnmorskan gick ut för att hämta den andra barnsmorskan som jag hade, precis när hon stängde dörren så kände jag verkligen ett rejält tryck då jag stod lutad mot sängen. Max stod bakom mig och FORS sa det så kom niagrafallen nerför benen på mig. Då var klockan runt tjugo över två.
-Öööh, Max, jag tror att mitt vatten gick.

HAHA! Vad skulle det annars vara?

-Eh ja, det gjorde det älskling.

Då kom barnmorskan in och jag snyftade lite, och informerade om vattnet.
-Ja, som du ser gick hennes vatten nyss.

Ååh Max, han var så söt och jag kunde hela tiden i smärtan gå tillbaka till utgångspunkten att snart snart skulle vi se vår dotter och bli föräldrar.

Efter att vattnet gick tilltog värkarna, för nu ble det riktigt jobbigt. Jag var så trött, hade knappt sovit och nu började min kropp bli matt. Jag låg i sängen på alla fyra och grät, för jag klarade inte av mer kände jag. Lustgasen hjälpte, det gjorde ju fortfarande ont men jag brydde mig inte lika mycket. Men smärtan i värkarna var för stark, nu ville jag ha EDA!

Runt halv tre sattes en kanyl i min hand för preparation inför EDA. 14:35 kom narkosläkare1 för att påbörja EDA.
14:40 sattes en skalpelektrod("sladd" som sätts på barnets huvud för att få bättre översikt på hjärtslagen) på Mini och då var jag även öppen sju centimeter.
-SJU centimeter!? Det trycker ju neråt! tänkte jag för mig själv och var övetygad om att de skojade med mig eller att de inte visste vad fan de sysslade med. Ja, en massa konspirationsteorier lyckades jag knåpa ihop under lustgasens grepp, haha!

Fram tills 15:30 var det två läkare som försökte lägga EDA på mig, fyra försök gjordes och alla misslyckades. Under denna tid så fick jag alltså krystkänsla, på grund av att Mini låg vänstervänd i magen. Detta gjorde så att hennes rotation ner i förlossningskanalen är större än om hon hade varit högervänd vilket de flesta barn är. Därför fick jag krystkänsla och kunde inte hålla emot. Min kropp hävde sig ut och in kändes det som och jag skrek rakt ut i krystningarna. Under hela denna etapp andades jag lustgasen som en galning, ibland så mycket så att jag däckade, det var så skönt! Missförstå mig inte, men det var skönt att bara få vila lite, jag var så trött!

Här är allt väldigt väldigt suddigt. Jag var helt panikslagen, arg och uppgiven. Max blev rädd också, han kunde ju inte hjälpa mig. Jag minns att jag såg honom gråta och han såg så rädd ut. Åh jag ville bara få krama om honom, min prins som var så fint stöd!
Här fick Max ta en paus, det blev för mycket för honom. Det var bra att han steg ut ett tag och tog lite luft, det kan inte ha varit lätt att försöka stötta en skyhög flickvän som var helt panikslagen!
Han försökte under EDA-försöken hjälpa mig, han fick mig att prata om var Mini skulle få ha på sig, han höll kontakt med mig genom att tvinga mig att berätta vart jag hade köpt tröjan han hade på sig, vilken färg den var.
Jag blir tårögd bara jag tänker på hur bra han var för mig, även om han inte kunde ta bort smärtan så gjorde han allt för mig. Han baddade mig med en kall handduk, gav mig saft och sa att han älskade mig. Min hjälte och klippa genom det hela.

Det enda jag minns från narkosläkare1 var att han hade en brytning. Haha det var så roligt.
-Klaaaara, nu ska du vara aaarg kaaaatt, var som en aaarg kaaatt!
Det går inte att förklara hans dialekt men det är fan ett ständigt citat här hemma nu. Han lät så rolig och Max härmar honom perfekt!

Men som sagt misslyckades alla EDA-försök och jag ville bara skjuta mig själv.
-Vilka jävla noobs, sa jag högt ut i rummet.

-Hur är det med Max, är det bra? Snälla säg att han mår bra? Och bebisen, hur mår hon?

Jag var mer orolig för Max än för mig själv, av någon konstig anledning, haha!

Enligt journalen var jag fullt öppen, alltså tio centimeter, vid sista försöket, så de gav upp helt enkelt. Tydligen så satt jag på pallen ett tag efter detta, med Max bakom mig men det minns jag inte ett skit av. Kanske bra det antar jag, här var jag hög på lustgas OCH smärtan, den tog över hela min kropp och jag kände att jag bara kunde flyta med, vad skulle jag annars göra? Jag trodde att det aldrig skulle vara över, men ändå visste jag att klarar jag det här är vi föräldrar! Max hade nu kommit tillbaka, rödgråten men ändå världens finaste stöd och gjorde allt i sin makt för att stötta mig.

Genom allt detta kände jag alltså fortfarande krystningarna skölja över mig och det var inget annat att göra än att följa med kroppen. För er som inte fött barn, det är som att försöka att stoppa en kräkning, att hindra kroppen från att kräkas. Det vet vi ju alla att det inte går, det häver sig i kroppen sen spyr man. Så var det med krystvärkarna, en häftig men skrämmande känsla så jag visste att det inte var dags ännu!

Jag var fortfarande mycket smärtpåverkad och 16:40 kontaktades narkosläkaren igen för att försöka ge mig en spinalbedövning som, vad jag förstått, är en mildare ryggbedövning som håller bara i en timme och den går inte att fylla på.
Jag kände mig uppgiven och sa att jag bara ville slippa nu, nu orkade jag inte mer snyftade jag fram.
-Snitta mig bara, för fan.

17:11 vände allt.
Nu hade jag min älskade spinalbedövning och jag var som en ny människa! Jag kunde nu skratta lite, prata med Max och äta lite mellan värkarna. I värkarna kändes det knappt något, förutom trycket nedåt, jag pustade och tryckte lite försiktigt och tyckte inte alls att det var jobbigt!
Nu fick jag höra att om jag bytta ställningar då och då så skulle det gå fortare, sagt och gjort så jag stod upp ett tag och vaggade lite för att Mini skulle komma ner mer.
17:56 satt jag på pallen ett tag, 18:05 står jag upp och krystar. Här känner jag verkligen hur Mini sakta men säkert rör sig nedåt, vilken känsla! Det var som ett lyckorus, jag är ju förfan nära nu!
-Älskling du ska bli pappa snart!! tjöt jag till Max.

fortsättning följer..