Någon gång där runt 18:10 satte jag mig ner på pallen igen. Max satt bakom mig som stöd både mentalt och fysiskt. Nu var det bara att börja föda tänkte jag.
Hela min kropp hävde sig och tog i, kraften är något som är helt fantastiskt. Efter att knappt ha sovit något, inte ätit mer än en knäckemacka och några skedar fil så var jag trött, riktigt trött. Men ändå lyckades min kropp samla all denna kraft som från ingenstans och jag kände mig så vid liv.

-Pusta lite nu, så att det inte går för fort, uppmanade barnmorskan mig.

Pustade och krystade sedan på befallning. Helt plötsligt kände jag att det var något som satt där nere.

-HUVUDET ÄR UTE MAX, HUVUDET ÄR UTE!! flämtade jag helt fascinerad över att det inte gjort ont över huvudtaget!

Sedan en krystning till och så kom resten av kroppen ut. Hreegud vilken känsla, jag blev helt chockad. Jag grät och grät och skrek att hon var född(som om de andra missat det!?) och sa hur fin hon var, sa åt Max att kolla.

18:27 föds våran dotter och skriker på en gång, hon får Apgar poäng 10, 10, 10(full pott!) och sedan får jag hålla i henne och Max klipper navelsträngen!
Känslan var det mäktigaste jag varit med om, jag bara grät och kände mig så fruktansvärt lycklig, all smärta var som bortblåst, och det jag mindes av smärtan hade varit värt det. Vi grät båda två, jag och Max, han såg så sårbar ut, det var vackert!

Sedan fick jag lägga mig i sängen för att vänta på moderkakan och bli undersökt. Allt detta medan jag höll i min dotter. Sen när jag skulle krysta ut moderkakan bad jag Max ta lillan. Där fick jag se det jag längtat efter så mycket, min älskade Max tillsammans med vår dotter. Jag brydde mig inte i hur ont det skulle kunna göra, allt för dessa två.
19:15 kommer moderkakan ut med lite hjälp av barnmorskan. Vi hade sagt att vi inte ville se men jag ändrade mig och kikade- häftigt! Bad Max kolla och han kikade skeptiskt, haha han hade annat att tänka på.
Fick en spruta i vardera ben för att hjälpa livmodern att dra ihop sig.

Här blev jag även undersökt, får lokalbedövning och andas lite mer lustgas. Får reda på att jag spruckit mer än normalt och att läkare har tillkallats. Då kände jag mig uppgiven. Jag ville ju bara få vara klar nu, få njuta av min dotter och inte behöva oroa mig över något annat.
19:30 får jag amma lillan för första gången och hon bedöms få ett bra tag och suger med rätt teknik.

19:56 kommer läkaren och säger att det är en liten bristning som bäst läker om jag opereras, så operation bokas. Jag suckar djupt men försöker hålla modet uppe genom att se på Max med lillan.

Jag blev tillsagd att inte äta eller dricka något överhuvudtaget fram tills operation. Great, tänkte jag, jag har inte ätit på nstan ett dygn så måste jag vänta ännu längre. Jag blir kopplad till dropp 20:48 och 21:00 sätts en kateter i samband med undersökning. Då konstateras att min livmoder dragit ihop sig väldigt bra och jag blöder väldigt lite.

Någon gång här(kanske runt 22:00) mäts och vägs lillan. Jag får ligga i sängen och titta på medans Max aktivt deltar. Mini konstateras vara ett barn med 3655 grams perfektion till sina 51 centimeter och med ett huvudomfång på 33 centimeter.

Inte förräns 00:35 får jag komma iväg till operation. Jag säger hejdå till Max som gosar med lillan och känner mig livrädd. Jag grät i hissen upp och grät när jag hälsade på alla de olika läkarna och sjuksköterskorna.
Väl inne i operationssalen bad dem mig lägga mig på sidan för att ännu en gång lägga en spinalbedövning. Tror ni inte att det blir strul med även detta? Det är klart. Så då tillkallades en till läkare som efter många om och men lyckas lägga bedövningen.
Jag låg och grät på båren och sa att jag var rädd. Då fick jag lugnande som var superhärligt, haha! Då låg jag och skämtade med alla där inne och babblade på som tusan.
Minns att jag berättade om när jag blev informerad att ligga som en "aaaarg kaaatt". Jag förklarade då att egentligen visste jag inte vad de menade för jag har ju bara snälla katter! Jag tyckte att jag var superrolig. Detta medel fylldes på under operationens gång som bara varade i cirka en halvtimme.
Sedan fick jag ligga på uppvaket där jag blev informerad om att desto fortare jag kan röra på fötterna(jag var helt bedövad från höfterna och ner) så får jag komma ner till Max och lillan igen. Det satte galler i huvudet på mig så där låg jag, helt bedövad, och kämpade och kämpade för att röra på mina tår!
03:10 kommer Max upp och ser lite uppgiven ut, rädd, med lillan i famnen och säger att jag får komma ner igen. Vilken lycka att få hålla min älskade dotter igen!


Under natten ligger jag bara i sängen bredvid Max med lillan i famnen och ömsom sover ömsom stirrar mig blind på vårat mirakel! Jag minns inte hur mycket jag sov eller hur mycket jag var vaken, jag minns bara att jag var överlycklig!


fortsättning följer..