Klockan 05:30 onsdagen den 22 maj går jag upp och kissar, då går slemproppen! Jag har svaga sammandragningar som kommer och går och ringer då in till förlossningen, för att öka chanserna för att hamna på södra BB. Barnmorskan säger att det är rätt dåligt med barnmorskor men att jag ska höra av mig lite senare för att försöka hålla koll på när det kanske finns ett rum OM det drar igång. Här vaknar Max av att jag inte ligger i sängen längre och kommer upp yrvaken. Jag säger åt honom att det förmodligen blir bebis idag och ber honom sova en stund till. Han och Louisa vaknar vid åtta och vi äter frukost ihop.
08:30 ringer jag förlossningen igen och det verkar då finnas rum men eftersom jag inte har ont alls så säger vi att vi ska höras lite senare igen.
Vi ringer morfar som får vara på standby för om vi måste åka in.
Klockan 11:00 tar värkarna i mer, nu får jag lite ont och känner att jag måste röra mig under värkarna som kommer ungefär var tredje minut och håller i sig i ungefär 50 sekunder. Nu ringer jag och säger att vi är på väg inåt till södra BB.
Klockan 11:50 är pappa här, 12:20 är Kevin här för att köra in oss till förlossningen.

Att ta värkarna i bilen är inte roligt. Vill röra på mig men det går ju inte. Max kör som en biltjuv på väg in. Trots att jag inte har det särskilt jobbigt mellan värkarna som ändå fortfarande är hanterbara och relativt korta.

Runt 12:40 är vi utanför förlossningen, där hetsäter Max en bigmac och en stor pommes samtidigt som jag vaknar lite av och an på trottoaren.

Klockan 12:59 skrivs vi in på förlossningen inne på vårat rum. Barnmorskan Lille-Ba tar emot oss väl och jag får på mig ctg sladdar.

I värkarna står jag lutad mot sängkanten och vaggar fram och tillbaka samtidigt som Max masserar mitt ryggslut.
Lille-Ba frågar om vattnet gått varpå vi säger nej. Max berättar då att under förlossningen med Louisa gick vattnet när vi stod precis så som vi gör nu, sekunden efter går mitt vatten. Klockan är 13.02- det har alltså gått tre minuter sedan vi blev inskrivna.

Nu fattar jag att det blir bebis idag, innan hade jag inte så ont och hade inte blivit undersökt ännu så för mig hade jag lika gärna kunnat bli hemskickad.

Jag tar några värkar till och känner att nu börjar det göra rätt ont i toppen av värkarna, som ännu är rätt korta. Så jag ber om lustgasen! Halleluja bandula vad fantastisk den är den där jäveln.
Hinner kanske få tre värkar efter lustgasintroduktionen när jag känner att i toppen av varje värk trycker det lite neråt.

Här får jag lite lite panik. Inte av smärtan utan av vetskapen om att detta hände under förlossningen med Louisa när jag bara var öppen sex centimeter och då får man ju inte krysta!
Rädd för att det ska ske igen ber jag om att få bli undersökt. Hoppar upp( haha eh kryper upp) i sängen, tar en värk och blir sedan undersökt. Håller Max hårt i handen och när Lille-Ba säger att jag är öppen SJU centimeter trycker jag handen som ligger i min hårt. Herre, det här går fort! Nu är klockan ungefär 13:25.

Hinner få tre eller fyra värkar och så börjar krystvärkarna 13:35. Redan!?
Här blir det lite bråttom, jag lägger mig på vänster sida och Max sitter vid huvudändan och stryker mig i håret och hjälper mig med lustgasen. Jag är så törstig! Kan jag få vatten!? Idioten (Max, som såklart inte är en idiot) ger mig ett fullt glas med vatten som jag förväntas dricka liggandes!? FINNS DET INGA JÄVLA SUGRÖR PÅ DET HÄR JÄVLA STÄLLET!? vrålar jag mitt i en värk.
Ja jo självklart hör jag barnmorskan säga och jag kan svära på att i nästa sekund fanns det ett sugrör i mitt glas, magi.

Strax därpå slutar jag med lustgasen, på barnmorskans inrådan som jag håller med om, jag vill vara klar i huvudet och kunna lyssna ordentligt på Lille-Ba när jag krystar.
Jag påminner henne hela tiden om att hon måste hålla emot för jag är så rädd för att spricka! Du måste skälla på mig så att jag lyssnar, säger jag gång på gång.
Men jag hör knappt vad hon säger när jag är så uppe i mitt krystande när jag brölar som en kåt älg..

Den enda rösten som jag hör är Max. Knivskarpt skär den igenom smärtan, koncentrationen och adrenalinet och det kåta brölandet. Magi. Han vägleder mig med andning och krystningen. Andas Klara, pusta, tryck inte på nu, nu kan du krysta. Jag hör honom så sjukt väl och det känns verkligen som om vi föder barn tillsammans, något som jag inte riktigt upplevde i all tumult under förlossningen med Louisa.

Sakta känner jag hur vår lilla bebis glider neråt, en helt otroligt mäktig känsla!
Känn här, säger Lille-Ba. Jag känner en del av vår bebis huvud! HERREGUD, jag föder barn!
Försiktigt krystar jag ut huvudet vilket bränner till lite men känns helt otroligt, en krystning till och vår bebis sprattlar som en liten fisk känns det som när hon kommer ut. 13:49 föds lilla Kolan med sina 3650 gram och 50 centimeter, efter 50 korta minuter inne på Södra BB's förlossning.

Vad fan var det som just hände!? Har vi fått barn!? Är det KLART!? Varför gjorde det inte så ont!? Är det här på riktigt!?
Jag ligger med en kladdig bebis på bröstet och fattar ingenting. Det finns en film på mig från den här sekunden, jag är helt omtöcknad och det ser ut som om jag har en slöja över ögonen för jag är så lycklig och chockad.

Då kommer jag ju på att jag inte vill att navelsträngen klampas så detta ber jag om vilket såklart inte är några problem. Det är viktigt för mig att mitt barn får allt blod tillbaka från moderkakan. 13:59 kommer moderkakan ut, vilket ger oss något som tydligen kallas lotusfödsel, då bebis fortfarande sitter ihop med moderkakan. När allt blod är tillbaka i bebisen så får Max klippa navelsträngen.

Åh nej! Nu ska det inspekteras. Jag spänner mig och får en ångestklump i magen. Ett stygn. Ett stygn! Jag är superwoman. Lyckan är total och jag fylls av ett rofyllt lugn. Jag klarade det.

Inom en timme är jag uppe och kissar och duschar. Kolan blir såklart vägd och mätt och sen myser vi. Vi vill gärna åka hem men eftersom barnläkaren inte hinner komma och undersöka Kolan efter de första sex timmarna blir vi kvar över natten. Jag sover inte särskilt mycket utan vakar mest över vår ofattbart lilla skatt. Max får hämta mat och passa upp men annars sover han rätt mycket.
Klockan elva dagen därpå får vi ta vårat lilla barn och åka hem, då är hon inte ens 24 timmar gammal.

Jag fick alltså min drömförlossning och kan fortfarande inte förstå hur bra och snabbt det gick. Hade vi åkt in fyrtio minuter senare (vilket lätt hade kunnat hända för min envishet) hade jag fått krystvärkar i bilen. Helt makalöst!