Jag är så tacksam över att jag fortfarande känner mig sådär pirrigt kär i Max. Jag blir glad när han ringer om dagarna och känslan när han kommer hem från jobbet kan inte beskrivas med några andra ord än lugn och lycka. Vissa dagar vill jag visserligen kasta honom från balkongen med huvudet före. Man lessnar på varandra i vardagsbestyren. Men i slutändan vet jag att han alltid kommer vara min klippa såsom han varit de senaste sju åren!

För nästan exakt fem år sedan skrev jag det här:
"Jag är fast, och stannar utan protester, dig vill jag dela allt med, varje natt, varje måltid och varje leende med, alla tjafs alla sura kvällar och alla jobbiga dagar, för att det räcker att dom är med dig. Så länge dom är med dig, klarar jag mig."

 

Tänk att man kunde veta redan då? Märkligt det där..