Har spenderat en timme åt att gråta. Jag har grinat åt programmet Sofias Änglar på Kanal 5. De hjälper folk med deras hem. I detta programmet var det en familj där mannen/pappan led av en obotlig hjärntumör.

Det slog mig i ansiktet som en knytnäve. Isande kyla blandat med djupt rotad sorg. Det hade kunnat varit vi..

Ja för det hade kunnat vara vi som stått dar i ovisshetens ramplus, otåligt trampande i väntan på döden. Det hade kunnat vara Max som hjälplöst försöker hålla sig över ytan, vetandes att han aldrig skulle få se Louisas student eller träffa sina barnbarn.

Den smärtan och rädslan bör ingen få uppleva. Ingen ska behöva ens tänka tanken att ens barn inte kommer växa upp med en pappa, att den möjligheten ens finns.
Att se en sådan tapper, omtänksam och vacker man som pappan i programmet behöva gå igenom det, det gör så fruktansvärt ont i mig och jag skulle gladeligen ge några år av mitt egna liv för att han ska få vara med sina barn längre. Det är så sorgligt, och jag får så ont.

Tankarna dras snabbt tillbaka när jag med hjärtat i halsgropen stod och sminkade mig samtidigt som jag hör en panikslagen Max svara i telefonen. Jag minns att jag sjönk ner i chock på toalettstolen, hejdlöst gråtande och helt paralyserad. Efter att vi lagt på satt jag handfallen på vardagsrumsgolvet gråtandes, livrädd. Såg på Louisa och grät om möjligt ännu mer panikartat, får ingen luft. Det gör fortfarande ont, av tanken att livet kan vändas upp och ned fortare än vad du anar, och att du inget kan ta för givet.