När du fick reda på att du var gravid blev du bara glad eller kom de andra känslor oxå? typ att du blev ledsen oxå för att du inte visste vad du skulle göra osv?
fanns det nån gång tal om abort?
och har du nånsin ångrat ditt val med att du behöll louisa?
skulle bli jätte glad om du kunde svara har precise fått reda på att jag är gravid och är så rädd om vilket val jag ska göra..

Hej, jag lider med dig om det är så att du inte var beredd på att bli gravid, att stå rådvill är aldrig en bra känsla, speciellt inte när det handlar om en graviditet.

I och med att Louisa var planerad så blev jag mest glad när vi plussade, lyckan bara rusade genom kroppen. Något som jag däremot inte väntade mig var att jag samtidigt blev livrädd. Jag hade väntat i fyra månader och trodde varje månad att jag var gravid och blev så hemskt besviken när jag insåg att så inte var fallet. Men när vi väl plussade den 17e maj 2009 blev jag som skrivet överlycklig men också rädd när jag väl stod där jag hade velat stå under en så lång tid. Rädsla för vad som skulle hända, rädsla för att inte klara av det, rädsla för att förlora barnet.
Det var alltid självklart i grund och botten att behålla lilla bebisen, vi ville ju ha den! Men när vi en dag satt hos en kurator(ungdomsmottagningen erbjuder alltid kurator för föräldrar under 18, vi tyckte det var en bra idé) och jag mådde så sjukt illa så helt rummet snurrade så var jag i en minuts tvekan beredd att be dem skjutsa mig till sös för abort. Det var den enda gången jag tvekade.
Jag kommer aldrig ångra att vi skaffade Louisa, hon är det bästa som någonsin hänt mig. Folk pratar om hur svårt det är att ha barn; skitsnack i mitt fall. Förväntade mig plåga, men har haft det så otroligt lätt, man gör det till vad man vill. Själva omhändertagandet av ett barn föll sig naturligt för mig.


Skruttis i magen.

Däremot kan jag erkänna att det hade underlättat en hel del om jag gått klart skolan, men även det kommer att lösa sig.

Mitt råd till dig är: känns det rätt i maggropen? Då är det nog det. Men väg även in delar såsom huruvida pappan är delaktig, vart kommer du bo, hur löser sig utbildning/jobb för dig?
Personligen skulle jag aldrig ha klarat av att behålla ett barn där pappan inte var involverad, förmodligen känner jag så för jag vet hur guld värd Max har varit, och att ett barn behöver sin pappa. Enligt mig.

Om du undrar mer får du mer än gärna kontaka mig igen här på bloggen eller maila mig på [email protected].

Lycka till!