Jag skulle ljuga om jag sa att den relation jag och Max hade är densamma, nu efter att våran dotter kommit till världen. Louisa kommer alltid i första hand, dygnet runt. Hon kan inte vänta såsom vår relation fått göra. Jag skulle ljuga om jag sa att man får en massa tid över till mys i soffan, kyssar som sätter omvärlden på paus, tid att bara vara. Jag skulle ljuga om jag sa att jag alltid prioriterar min och Max relation och kvalitetstid när Louisa väl sover, för det gör jag inte. När jag får andrum passar jag på att ta en dusch, sitta framför datorn eller göra något så mininmalt som att måla naglarna.
Vi har satt oss på bänken ett tag nu. Vi har sett till Louisas behov, vilket är ett självklart val. Det var inte förräns igår jag kände att vi landat lite. Vi har landat i föräldralivet och kan nu även bevara och underhålla vår relation, kärlekspar sinsemellan. Det var igår, när vi var på gårdsfest hos Louisa's farföräldrar, som jag insåg att nu, nu är vi Klara och Max också, utöver MammaKlara och PappaMax. Louisa sov och jag satt i Max knä, såsom vi gjort så många gånger så att jag inte kan räkna dem. Vi satt tätt omslingrade och han strök mig varmt över ryggen, viskade att jag var snyggaste mamman i världen, snyggaste tjejen i världen, och kysste mig.
Luften togs ur mig, jag blev varm och nervös på samma gång. Svävade ur min kropp och såg Klara och Max som 14 respektive 15 år gamla, i samma situation.
Vi är vi insåg jag, vi kan detta, vi kan vara kärlekspar och föräldrar.  Det är de korta men intensiva ögonblicken som gör det, som man får slå in i en presentkartong med rosett på och då öppna till och från för att minnas.

Jag skulle alltså ljuga om vår relation som kärlekspar var densamma, det gäller att ta till vara på de stunder man får. Ögonblick som nu när de sker, kan sätta omvärlden i pausläge och få min puls att rusa.


Oktober 2007