Idag är det den 17e maj 2010, och det är med glädje i hjärtat som jag kan meddela att jag är mamma. Efter år av längtan och förundran är jag nu mamma. Det var ett år sedan vi fick reda på att Louisa flyttat in i min mage. Det har inte alltid varit lätt, tålamod sätts på prov, relationer ställs på sin spets, men ack så värt det. Det känns som om vi varit ämnade för detta så länge jag kan minnas. Det är surrealistiskt, jag kan inte förstå att jag varit gravid, att jag förlöst ett barn. Ett barn som visade sig vara just Louisa.
För ett år sedan, den 17e maj, började nedräkningen efter månader av längtan efter ett barn. Nu är hon här. Är det någon som fattar det? Jag har en dotter, med världens finaste man. Hur greppar man något sådant här? Jag är mamma, Max är pappa och Louisa är vår dotter. Ett livslångt åtagande som förgyller hela min tillvaro.
Det var ett år sedan, som vi fick de där två strecken som visar på att man är gravid. Ren kemi i ett test, ren kärlek i ett test, ren längtan i ett test.



Såhär gick det till när vi fick reda på att Louisa flyttat in i min mage:

"Det var den 17e maj i år som min mens var försenad fem dagar, den skulle ha kommit den 12e. Ändå hade jag alla "menssymptom" såsom mensvärk, ömma bröst och trötthet plus den härliga irritationen. Så jag och Max åkte till apoteket och köpte ett test. Det tog vi med oss hem till honom där vi tillsammans gick in i duschen. Jag satte mig på toan, bad Max vända sig om då jag inte kan kissa när någon ser på, och kissade på stickan.
Sedan gick vi in i duschen, började duscha och kramade varandra. Båda skakade i kropp och sinne, och Max var alldeles blek. Jag, nyfiken som i en burk som vanligt, kunde inte vänta i fem minuter utan gick till testet som låg på handfatet. Där var det två streck...
Jag rev upp papperet som medföljt och stirrade mig blind på vad två streck betydde, " Om en rosa/lila linje syns i det stora ovala testfönstret innebär det att du är gravid. Även om linjen är mycket svag, betyder den ändå att du är gravid", löd förklaringen. Jag skrattade, gapflabbade, räckte med en skakade hand fram testet till Max och sa "Jag är gravid, jag sa ju det".


(testet har blekts väldigt mycket, men där är linjen)

Max såg livrädd ut "Är du säker?"..
Vi gick in i duschen igen, och det första han gör är att sätta sig spritt språngande på golvet, tårögd och sa rakt ut "Din pappa kommer att slå ihjäl mig". Jag stod mest bara och skrattade på gränsen till hysteriskt, vilket jag gör när jag är chockad och/eller nervös.
Det var den 17e maj vi fick reda på att någon hade flyttat in i min mage. Jag var glad, kände mig säker. Max var nervös, men sa att "Det här klarar vi av, eller hur?" med panik i ögonen.

Nu bor våran prinsessa därinne!"