Jag minns att jag under graviditeten gick och längtade efter det som skulle komma; ett barn. Jag minns att jag kände det barnet röra sig i min mage, jag minns att jag såg barnet röra sig i min mage. Vi planerade; köpte kläder i de minsta storlekarna, köpte en vagn, boade in oss och skapade ett eget krypin till den lilla krabat som komma skulle. Ja vi visste alla att ett barn skulle födas i sinom tid. Vi visste att vi skulle bli föräldrar. Jag visste att jag skulle bli mamma, snart.
Sedan, vid förlossningsskedet, när jag vankade av och an av de smärtsamma värkarna, försvann nästan alla tankar på ett barn. Jag visste ju fortfarande att detta var det sista steget i mammariktningen, jag visste det och det sa den vårdpersonal som hade hand om mig "Varje värk tar dig närmare din dotter Klara, kämpa nu". I journalen står det att jag hade det mycket svårt, det tryckte ju på!
Jag minns att jag sa till min kärlek "Snart, snart är vi föräldrar!". Men det förstod jag ju inte?

Till slut, när jag satt där och krystade för kung och fosterland, i väntan och förberedelsen på min dotters födelse, kunde jag fortfarande inte greppa att "snart, snart kommer det en bebis!". Var och är än idag avundsjuk på min man för att han, sittandes bakom mig i slutskedet, fick se min enorma mage försvinna, i takt med att mer av min dotter kom ut. För honom kanske det var lättare att förstå att hon nu var på väg ut? Jag krystade ju bara, men varför gjorde jag det? Det hela var surrealistiskt, hur kan något såhär enkelt(?) resultera i ett barn? Jag trycker ju bara på som jag gör när jag bajsar?
Hela situationen kallar jag bisarr, tänkt vad knäppt att ligga och krysta ut sitt barn egentligen? Inte fan kan man greppa allvaret om det när man är hög på adrenalin, smärta och lustgas? Fokus låg ju på krystandet, inte på att det snart skulle komma ett barn ur mig, det barn som legat i min mage i nio långa(nu korta) månader.

Det hela var en helt bisarr och omvälvande upplevelse, en helt fantastisk scen som utspelade sig under loppet av 13 timmar, varav sju timmar på förlossningsavdelningen. Redan idag längtar jag efter nästa gång jag får föda barn, då ska jag ta mig fan se till att ta till vara på varje sekund.



Nykläckt barn enbart ett par minuter gammal, det var detta barn vi hade väntat på!