Känslorna om förlossningen har nu hunnit ikapp mig och jag känner mig nästan snuvad på det underbara i och med min operation. Jag är rädd för att föda vaginalt igen även om min barnmorska förklarade att jag inte alls fick en sfinkterruptur* utan att jag bara fick en djup vaginal ruptur. Ändå känner jag att själva förlossningen med värkarbetet och allt inte är särskilt farligt alls.

Kroppen har återhämtat sig fruktansvärt bra. Downstairs ser och känns nästan precis som innan lillan tog sig ut där. Än är det inte helt läkt men det är fritt fram för att ha sex enligt min barnmorska. Och ja, jag kan erkänna att vi travar oss ditåt även om jag är väldigt nervös, men något fullbordat har ännu inte genomförts..
Bristningar har jag men de stör mig inte särskilt mycket faktiskt. Jag har på tuttarna, magen, insida låt, kärlekshandtag, utsida lår och några till och med på vaderna. De som syns mest är de på insida låt och kärlekshandtagen men äsch, de bleks och det är ju helt klart värt det! Magen drar ihop sig mer och mer och är nu bara en kula längst ner på magen med lite slappare hud på. Kan liknas med en jäsande deg, så känns den! Jag har 3 kilo kvar till min inskrivningsvikt och fem till vad jag vägde innan jag var gravid. Allt detta utan några större ansträngningar alls för att försöka gå ner det!
I övrigt kan jag då och då få ont där de försökte sätta EDA på mig. T.ex. om jag står framåtlutad en längre tid ömmar och strålar det.
Tuttarna är mjölkfyllda och ändå hängiga. Men med så stora tuttar som jag haft och har fanns det nog ingen annan utväg. Tur att det finns en fin uppfinning som heter BH. Amningen den första veckan var hemsk. Jag hade blödande sår och det gjorde så ont! Då är det att rekommendera en amningsnapp, det är en slags plaskgrej man sätter på bröstvårtan som hjälper jättemycket! Det tog ungefär en månad tills dess att amningen funkade exemplariskt, vilekt är väldigt vanligt så ha tålamod. För mig är amningen oftast mysig men kan också vara rätt stressande ibland, vid ett fåtal tillfällen.

Blödningen slutade efter ungefär en och en halv månad eller så. Eller det var bara de första tio dagarna det verkligen kom blod, sedan dess minskade det varje dag. För er som inte vet; efter en förlossning får man något som kallas för avslag, vilket är en blödning som kan pågå i upp till åtta veckor. Man blöder från "såret" i livmodern där moderkakan tidigare satt fast. Det kan ofta lukta päck, vilket det verkligen gjorde för mig. Det luktade verkligen som om ett djur krypit in, dött och sedan ruttnar i mufflan på en!

Sömnen har jag inte haft några problem alls med. Jag är en bortskämd mamma har jag börjat inse. Lillan sover som ni vet hela nätterna och då sover även jag. Jag är pigg som tusan käns det som även om jag såklart ibland känner mig seg. Jag tror att det faktum att jag får sova har hjälpt mig psykiskt. Man blir knäpp utan sömn.
Som förälder känner jag mig väldigt stolt och lugn, det märker nog även lillan av och jag tror att det har stor inverkan på hur hon är som bebis. Jag känner mig tillfreds med att vara mamma och är verkligen lycklig.

*Sfinkterruptur är en bristning i underlivet där man spricker till ändtarmen i olika "grader". Ni kan läsa mer om det HÄR.