Det ligger en sovande bebis bredvid mig här i soffan, hon snuffar och buffar i sömnen. Hon sover med händerna över huvudet och med tunga andetag ser hon så fridfull ut. Hennes lilla lilla näsa ser ut som en marsipanbit, hennes läppar darrar ibland för att hon suger i sömnen, hennes ögonbryn rynkar sig ibland, vad drömmer hon om? Benen cyklar lite sakta i sömnen, där ändarna, de små små tussiga fötterna är prydda av alldeles för stora strumpor.

Eeeeeeh, det där är min dotter! Det slår mig som en handflata i ansiktet, det är min dotter! Jag kan inte säga det många gånger nog, det är min dotter! Jag har alltså fått barn, och är nu mamma. Mamma! Eeeeh, det här är något som jag nog aldrig kommer kunna anamma, förstå till fullo.
Hoppsan det där är min dotter, slog det mig nu, igen! Kommer det någonsin att sluta förvåna mig?

Kommer jag om 15 år stå på ICA och köpa tamponger med en 15årig tjej och helt plötsligt bli slagen med konstaterandet igen? Nämen, det där är ju min dotter och nu har hon fått mens!
Kommer jag möta henne på stan och även om hon är fem meter framför mig kommer jag inte förstå att det är min dotter som kommer gående.
Kommer jag gå till dagis om två år för att hämta min dotter och sedan stå där, plötsligt undrande över vad fan jag gör där. Just det ja! Min dotter ska hämtas.


Upp till bevis antar jag. Tills dess; eeeh det ligger en bebis här bredvid mig. Justja! Min dotter!