vad finns det att säga?
Jag är lycklig. Vi landar om möjligt ännu mer i mamma och papparollen, jag och Max. Han jobbar, jag mammar. Vi gör ett bra team och jag trivs, det är ju detta jag väntat på?
Men hur förklarar man en lycka som det inte finns några ord för? Hur förklarar man känslan som får det att krypa i skinnet, så pass att man inte kan sitta still? Vad är det då för mening att beskriva om man ändå inte kan få er att förstå?
Hon sitter snart själv, min dotter, går inte tiden alldeles för fort? Blir knäpp och vill bara pausa.
Är irriterad på människor som ständigt sträcker ut armarna mot min dotter och ber om att få hålla- vänta tills ni blir tillfrågade, hon är ingen trasdocka som kan slussas hur som! Det pillas och dras, utan en tanke på barnet. Det enda folk tycks bry sig om är att de ska få en del av henne, inte hur hon mår och vad hon gör. Sover hon, pillar folk ändå, äter hon, petar de lika mycket, leker hon på golvet och får sprattla lite ja då ska man ändå plocka upp henne. Varför kan man inte njuta på avstånd? Behöver jag avlastning eller vill att ni ska få hålla, då erbjuder jag och ber om hjälp. Max likaså.
Han är rolig min man. Under graviditeten var det jag som var mest hispig. Han ville ta hela släkten till BB, att vi skulle åka runt med en parad för Louisa i princip då hon var bara en vecka gammal. Nu är det han som säger nej när folk ber om att få hålla, nu är det han som blir avundsjuk och rastlös då någon annan håller i henne. Han är söt är han, och jag känner mig trygg av att vi ligger på samma plan.
Du måste förstå att din dotter är riktigt söt och små bebisar i allmänhet är svåra att stå emot! Som utomstående tänker man ibland inte på att vad som är "rätt" heller "okey", man är helt enkelt så uppslukad av det gulliga lilla ansiktet.
Så, min poäng är: hetsa inte upp dig för mycket på vad folk gör. Säg istället att du/hon helst inte vill att alla ska pilla/krama/hålla henne när hon är mitt upp i något.
Tant Denise tycker om Lovis väldans mycket och det är ju så mysigt att gosa med en Liten bebis :D Förlåt om jag någongång har tagit henne utan att fråga, fniss :D Hoppas att allt är bra med er och vi måste ses någon dag!
Förstår dina känslor! Men du ska veta att jag uppskattar ALLT du skriver, det är såå kul att få följa er vardag:) Saknar er så himla mycket och Louisa har ju blivit jättestor. Vi MÅSTE ses snart! PUSS
När jag får barn VILL jag att ALLA ska få bära honom/henne och gosa med honom/henne. Jag avskyr mammor som tittar snett och knappt låter en titta på deras bebis. Jag vill att mina framtida barn ska bäras från famn till famn, nästan så att jag inte har koll på vilken famn han/hon är i just nu. Om han/hon inte skriker eller ser ut att hata det, då är det lugnt. Det finns hur mycket tid som helst för mig att gosa med honom/henne, det finns hur mycket tid som helst för honom/henne att ta det lugnt. Jag vill att mina barn ska ha så nära realtion med familjen och släkten som det bara går! Det är viktigt för mig.
Hej. Du verkar vara en tjej med många erfarenheter när det gäller förhållanden, därför har jag lite funderingar som jag hoppas du kan hjälpa mig med. Jag och min pojkvän har varit tillsammans i mer än ett år nu, och jag älskar honom verkligen. Vi ses mer eller mindre varje dag, och sover med varandra väldigt ofta. Jag vill helt enkelt ha hans närhet så ofta det går, för jag känner mig lycklig och trygg då. Men på sista tiden har jag börjat få en känsla i magen av att jag känner mig uttråkad på något sätt, det känns inte riktigt som förut då jag alltid blev glad av att se min pojke. Självklart blir jag glad när jag ser honom, men det är inte samma känsla som förr och inte samma pirr i magen. Jag VET att jag fortarande är kär i honom, han är min själsfrände som jag vill leva med livet ut. Men vad ska jag göra, det känns som vårt förhållande har blivit en massa rutiner. Missuppfatta mig inte, vi har skit roligt tillsammans och vi gör ofta varierande saker som att shoppa, umgås med vänner (vi har många gemensamma osv), men det känns inte som vanligt. Vi ska vara väldigt mycket tillsammans i sommar, bla resa och så, och jag vill inte att det här känslan ska vara kvar. Jag vill att allt ska vara som vanligt! Snälla, hjälp mig, vad ska vi göra för att Inte tröttna på varandra? Jag vet att han också känner såhär, men ingen av oss vågar ta upp det. Tack.
Låter som att ert liv löper fint! Och din lilla tjej har blivit så stor och vacker.
Jag förstår inte vad som är så himla fel med att vilja hålla någon annans bebis? Du ska väl bara vara glad att folk verkar tycka om henne. Vem vill vara en bitter mamma som inte låter någon hålla, ge presenter eller beröm till ens lilla bebis?
Hon är så fin!:D
Vilken söt blogg du har! :)
Och du skriver bra för övrigt!
(av det jag har kikat på iaf ^^)
sköt om dig! kram
Kommer ihåg att du tog upp det här ämnet förut när du var gravid! Jag kommenterade även då och gör det igen eftersom jag tycker att ämnet är så otroligt viktigt. Jag vågade inte säga till mina vänner att jag inte tyckte att det var OK att man tog upp min son hur som helst, han vandrade från famn till famn. Det är något jag ångrar otroligt mycket idag. Stå på dig, det är ju du och Max som är Louisas trygghet och det är ni som får föra hennes talan under bebisåren!! För människor utan barn så kan det nog vara svårt att förstå + att är man ung mamma så är ens barn ofta det första barnet i kompiskretsen vilket gör det hela ännu mer spännande för vännerna. Och en bitter mamma är det sista man är!! Tänker man som du gör är man en mamma som har bryr sig om sitt barn och tänker utifrån barnets perspektiv. Fortsätt med ditt sunda och mogna tankesätt!! Du är en kanon mamma och våga säg ifrån, kan in omvärlden acceptera så är det deras problem!!
åh vad fina bilder :)
