Sitter här och ser Mini tumla runt med fossingarna på min vänstra sida. Sitter och läser andras bloggar, där de har en vardag med sina bebisar, de ser sina barn le för första gången, de är trötta efter en lång sömnlös natt och de får bråttom för helt plötsligt är det en blöja som ska bytas. Snart är det min tur. Snart har jag en egen prinsessa som håller mig vaken, snart har jag mjölkfläckar på alla mina kläder och snart är det jag som får se min dotter suga på sina egna händer.
Jag vill att det ska vara min tur nu. Jag vill inte vänta längre, jag håller på att bli knäpp, så mycket längtar jag efter vår ännu ofödda dotter. Jag ser mig själv promenera med henne i vagnen när vårsolen spricker fram, ser mig själv möta Max med henne i bärsjalen i sommar när vi ska ut. Jag kan knappt bärga mig, längtar efter det som kallas föräldraskap så mycket så att jag verkligen inte vad jag ska göra av mig själv.

Så nu väntar vi, med bara en vecka kvar till beräknat datum. Vi väntar inte tålmodigt för vi vet att det kan ta ända tills den fjärde februari, men vi vet att det är värt väntan.