Jag är chockad.

Idag är det den 15e februari och jag är mamma till ett barn som är en månad gammalt. Hon sover tätt intill mig, andas tungt och suckar i sömnen. Hon gosar in sitt ansikte mot min kropp, gnyr lite och jag ser hänfört på det som är mitt barn.
Jag drar efter andan och inser att detta är mitt allt, det största som finns. Jag känner ett tryck för bröstet och jag igenkänner det som obeskrivlig kärlek, en sådan kärlek som man aldrig någonsin kan beskriva för en annan individ. Jag pussar henne där hon ligger och drömmer drömmar vi inte kan tyda. Jag pussar mitt eget kött och blod, min dotter, och inser att hon är det viktigaste. Hon är så vacker, så fulländad där hon ligger och snusar fridfullt. Jag tar henne i min famn och håller om henne och vill aldrig släppa taget.