Min dotter är världens finaste varelse. Allt hon gör är så sött så att jag får en sockerkick! Från hennes knorranden, till omedvetna leenden, till hur hon plutar med munnen så att hon ser ut som en liten fågel, till hennes knipanden med skinkorna när man ska byta blöja på henne. Vad hon än gör så älskar jag det.
Om nätterna så ammar jag henne tills jag somnar, när jag sen vaknar sover hon sött med tutten i ansiktet och då vänder jag mig med ryggen mot henne. Då ligger hon och gosar in se i ryggen på mig och trycker sig nära nära. Så sover vi och jag är så lycklig när jag vaknar att all trötthet som kanske finns går upp i rök.
Sen första gången jag såg henne när jag födde henne så har det varit villkorslös kärlek, en sådan som är så självklar men ändå obeskrivlig. Hon är en sådan självklarhet och jag håller henne så kär.
Det gör ont i mammahjärtat när hon väl skriker, men jag vet att jag kan trösta henne och känner mig så säker i min mammaroll! Jag är tillfreds och litar på mig själv, och det tror jag att hon märker. Skriker hon så kan jag trösta, och vill trösta henne och gör det mer än gärna.
Aldrig har jag känt att jag inte orkar mer. Jag har suckat såklart när hon knorrar för att hon ligger i sin egna säng, men det är ju just det jag längtat efter påminner jag mig och lyfter upp min pärla och pussar henne lätt i pannan.



Min dotter är världens finaste varelse.