Bloggen förblir orörd, det ekar lika tomt från min såsom eran sida. Det finns inte mycket att skriva om- vardagen flyter på (som alltid) och vi försöker underhålla vårat monster så gott det går. Max jobbar, jag är på landet igen.

Vi är mitt i en separation, mitt samvete hamnar i kläm. Jag och bloggen är de flesta dagar inte menade för varandra. Jag orkar inte, har ingen lust. Vill ha vareviga sekund till Louisa och Max, tar vara på varje ögonblick och andas djupt djupt i hopp om att förlänga just det ögonblicket.
Det är en långdragen separation som, trots mina samvetskval,är ett faktum. Jag tvivlar på att vi kommer att hitta tillbaka till varandra. Det känns bitterljuvt.

Känner mig lite smådeppig då jag inser att tiden går så hiskeligt fort att jag får rysningar. Louisa börjar närma sig sju månader och snart är sommaren slut. Innan jag hunnit blinka kommer det vara dags för hennes första julafton, efter det ska jag tillbaka till skolan.

Men inte stannar världen för det. Allt fortlöper i den rasande fart som någon tycks ha ställt in mitt liv på. Louisa satte sig från liggandes idag. Tydligen har hon gjort det förr enligt mormors utsaga men jag har missat det. Men hänt har det, förstår ni stoltheten i det?

I övrigt så sker The Big Job i lägenheten till helgen. Nu ska skiten målas! Någon som vet hur många liter färg det behövs för att måla om tak och väggar i en lägenhet på 43 kvm? Inte jag.. Sedan ska vi bränna ett ex antal tusenlappar på mer barnanpassad inredning.



Photosession ute på landet, snigg morsa(?) och världens gulligaste unge!