Tänker ofta på vad jag gjorde innan Loo fanns, vem var jag och vad gjorde jag? Hur kunde det ha funnits ett liv där hon inte fanns? Precis lika svårt som det var att förstå att jag skulle få ett barn är det nu att förstå hur det skulle vara utan henne. Vet att jag gjorde saker, men vad betydde de utan henne?
Relationen till min dotter kan förklaras närmast som symbiotisk. Vi är i princip en för tillfället. Hon behöver mig mer än någon annan och jag behöver henne. Vi är sammanflätande i behov och jag älskar det och kan inte med mina fulla sinnens bruk förstå hur jag var innan.

Även om allt detta nu är självklart för mig vill jag inte heller förlora Klara. Jag är inte bara mamma utan även en människa, är inte bara förälder och mjölkbar utan även också en person med karaktär och personlighetsdrag. Man förlorar nog lätt sig själv i symbiosen, glömmer att man även måste ge sig själv utrymme för att andas och tänka på världsliga ting såsom nagellack eller vad man imorgon ska klä på sig.
Jag vill vara en person för Max, för det starka bandet jag och Louisa har, har inte han på samma sätt. Han har ett helt annat band, ett pappaband. Jag vill kunna finnas där för honom på det sätt jag gjort de tre åren innan Louisa fanns med i bilden, men jag ska inte sticka under stolen med att det är svårt.

Summan av kardemumman: vi är alla personer och människor, och måste finna utrymme för oss själva, men vem kan vara klarsynt nog för att inse det när man har en liten mysig bebis att gosa med?