Jag tänker tillbaka på en sommar för tre år sedan, när jag nykär och längtansfull var ensam kvar i sverige då du åkt till finland. Tanken var att du skulle vara där i tre veckor, efter tio kom du hem. Jag minns den dagen samma sommar när det öste ner tungt regn, vi hittade en ung pojke som var skrämd från vettet, vi hjälpte honom hem och kysstes sedan i regnet utan en tanke på att vi blev dyngsura.
Varje gång jag beskrev känslan så beskrevs den som utomkroppslig, och som om tiden stannade. Du stannade min klocka om och om igen, och varje gång den sattes igång igen längtade jag tills dess du skulle stanna den igen. Vi satt ihop vid höften, du och jag.
Det finns den bild från vår första sommar tillsammans då vi ligger i gräset i min pappas trädgård. Jag hade en kort gul klänning på mig där jag låg över dig, du hade bara jeans på dig. Du hade en maskros i ditt då långa hår som jag satt dit. Vi kysser varandra på bilden, och du håller dina händer på min rumpa.

Jag minns när jag tyst låg i min säng när jag fortfarande bodde hemma och låtsades sova. I själva verket var du på väg hem till mig på din moppe, tyst smög du in genom fönstret och kysste mig hejdlöst i flera timmar. Just det gjorde vi ofantligt mycket, kysstes.


Nu är du långt borta, alldeles för långt borta för att mitt tålamod ska tåla det. Jag saknar dig redan ska du veta min älskade Max Alexander Jupiter och att jag älskar dig mer än någonsin förr.