Är det bara jag som inte kan greppa att jag nu, ett år från då, sitter med ett livs levande dregglande barn i knät som tillhör mig? Som kommer från min kropp? Som jag fött? Som jag längtat efter alltför länge? Jag kan inte förstå det hela, jag vet ju, men jag kan inte greppa det enorma som hänt. Har jag fött barn? Har jag varit gravid? Vad var jag innan jag var mamma? Vad hade jag varit om inte min dotter funnits? Frågorna är många, men faktumet är att jag nu är mamma och det finns inget annat än framåt. Kan inte nu förstå att jag om något år har ett dagisbarn. Detta är det största som hänt mig.