Sitter hemma i soffan och pratar med min lilla knoddis i magen. Hon sparkar till mig då och då, hårdare än någonsin. Då börjar jag skratta, för det är så ofattbart och det känns så konstigt.
Så här sitter vi och myser, precis som jag hoppas att vi gör om dryga tre månader, men att vår dotter då är här ute med oss.