Fick en kommentar av en anonym som tycker att jag verkar tro att min ännu ofödda dotter kommer vara som en docka. På vilket sätt då?
Jag förstår verkligen inte mig på folk som känner att de verkligen behöver säga så elaka saker till andra. Vad är meningen med det? Känns det som om en stor sten lyfts från ditt bröst när du säger något så elakt?

Min dotter, en liten människa, kommer vara min dotter. Jag ska ta hand om henne, göra det som jag och Max tror är bäst för henne. Sen om det är precis samma uppfattning som alla andra föräldrar är en helt annan sak.

Jag längtar efter det mänskliga min dotter kommer tillföra, livet hon kommer ge oss. Jag längtar tills blöjbyten, jag längtar tills gråten, jag längtar tills amningen på morgonen, jag längtar tills då jag känner mig alldeles förvirrad för att jag inte vet hur jag ska göra. Jag längtar till det tuffa. Jag har ingen drömbild av hur det kommer vara, jag VET att det kommer vara tufft, och jag LÄNGTAR tills det börjar.
Å andra sidan längtar jag såklart också till morgonstunden när jag vaknar för dagen och ser min dotter, jag längtar tills jag får se min dotter le för första gången, jag längtar tills jag kommer hem om ett år och Max möter mig i dörren med henne i sin famn. Jag längtar tills jag får se henne ta sina första steg, jag längtar tills den dagen hon säger mamma för första gången. Jag längtar ihjäl mig efter den lilla människa som jag om två månader ska börja lära känna.

Så utveckla gärna, på vilket sätt beter jag mig som om jag tror att min dotter kommer vara en docka?