Jag är en riktig bölfia nu. Jag gråter åt kärleksförklaringar, jag gråter åt död, jag gråter åt glada människor. Jag blir alldeles fylld och det finns inget som kan stoppa det.
Ligger Max bredvid mig i soffan och jag råkar slänga ett öga på honom när han flinar som bara han gör, ja då brister det. Hur kan man älska en människa så mycket? Bara genom att sitta bredvid mig, ryser jag och blir så stolt så att jag inte vet vad jag ska ta mig till.

Jag lipar åt allt, det går inte att hejda.