Jag är, och har alltid varit, en väldigt social människa. Jag har älskat att ha folk runtomkring mig, älskar att lära känna nya människor. Jag har gått i många skolor, behövt lära känna nya klasskamrater och lärt mig att anpassa mig och ta egen plats.
I min ålder är det vanligt att det sociala i ens liv är just kvällar och helger, fester där man träffar folk. Självklart under onyktra tillstånd. Det är ett sätt för folk att träffas, våga och umgås under mindre press, vad jag tror.
Jag har haft min beskärda del av fester. Jag har varit en sådan som haft massa folk hemma hos mig, och det har alltid blivit någorlunda lyckat. Där fanns utrymme, på grund av en underbar pappa, att kunna bjuda hem folk.
Ja, det dracks. Ja, det fanns konflikter. Däremot så verkade det som om hemma i vårat hus blev det ändå alltid bra. Jag var nykter och njöt av att ha folk omkring, folk att prata med och knyta nya band. Det har alltid varit roligt för mig.
Många i min omgivning då ansåg och gör nog fortfarande det att umgänge måste ske på fest, med alkohol. Det finns inget nyktert alternativ. Ser ni vart detta leder?
Jo, för när jag blev gravid ville jag inte vistas runt onyktra människor, nära rök eller vara uppe så sent. Och även om jag ville så har jag inte kunnat på grund av illamående eller trötthet. Den världen har inte lockat längre. Den värld som lockar mig är den hemma, i soffan, under en filt med Max arm runt mig.

Men ikväll saknade jag den världen.
Max är iväg på fest, för honom är fortfarande den världen tilltalande, och möjlig.
Jag fann mig själv stående i dörren med gråten i halsen, tårar i ögonen och insåg att jag saknar det till viss del. Jag saknar möjligheten och viljan att vara nära en massa folk. För en sekund önskade jag att jag verkligen skulle följa med och festa loss, utan någon tanke på imorgon.

Missförstå mig inte nu, jag är lycklig som blivande mamma. Bara att just denna kväll blev omställningen så påtaglig. Hade det varit för ett år sedan hade jag varit den som stått i dörren vaknande av och an från fot till fot, fixad från topp till tå i någon tight klänning och sminkat ansikte, snygg som tusan.
Nu står jag istället i mjukisbyxor med osminkat pluffsigt ansikte och ser världens snyggaste man gå ner för trappan.


Däremot är det ett väldigt lågt pris att betala. Vad är en kväll som sträcker sig in i natten mot ett väntande liv som mamma? Liv som mamma där jag har det mest värdefulla i världen hos mig. Det är ett väldigt lågt pris att betala, men ibland saknar man det som var. Vare sig man vill det eller inte.