Jag hade förut en annan blogg där jag i mina kluriga ord uttryckte mest min ilska och sorg över saker. Det var djupa texter om allt det hemska som jag tycker hänt mig och allt det jobbiga som jag tyckte mig bära på. Så när vi fick reda på att vi skulle få barn bad min käresta mig att ta bort bloggen, och jag sa ja utan tvekan, utan att reflektera över varför han ställde detta krav.
Jag satte lösenord på min hårda och svåra ord och satte därmed ett lås på allt det onda som funnits i mitt liv.
För några dagar sedan ifrågasatte jag hans önskemål om att jag skulle stänga ner min föredetta blogg. Han svarade med att han inte ville att folk skulle se det onda som hänt, att man varit ledsen.
Jag nickade och tänkte efter för mig själv och sa då att man visst ska få vara ledsen. Alla vet att man någon gång är nere och deppig, bara att ingen talar om det.
För visst kan jag vara en bra mamma även om det finns saker som gjort mig illa och fått mig att fälla tårar förr. Det kommer säkerligen hända i framtiden också, och den dagen kommer jag inte att dra mig för att klaga, passa på att vara ledsen och att prata högt om det.
I sverige är det alldeles för tabubelagt att tala om det som är dåligt.