Jag är ingen som klagar, jag är söt. Jag har charm och utrstålning. Jag har alltid varit vältränad med en om än något muskulös kropp. Jag har stora bröst som jag tampats med sedan jag var inne på mitt femtonde år. Att ha en DD kupa är faktiskt inte så otroligt åtråvärt som man trott.
Max har alltid älskat min kropp, smekt mig med en åtrå som inte går att förklara, en sådan som bara blir sedd. Han har oavsett om jag känt mig obekväm sagt att jag är vackrast i världen och att han bara har ögon för mig.
Jag har haft en fast kropp, utan apelsinhud, bristningar och dylikt. Och jag har alltid varit nöjd.

Nu händer saker, om än för något som kommer bli det bästa som nånsin hänt mig. Men det är svårt att förstå att kroppen som jag kände den aldrig kommer tillbaka.
Nu drar jag en stor DD kupa till skillnad för mina för 5 månader sedan lite mindre D kupa. Mina bröst har bristningar som gör att de inte längre gör mig stolt när jag visar upp dom. Jag vill inte förföra Max med mina streckade bröst längre.
Strecken ockupperar även utsidan av mina lår, som hindrar mig för att visa mig i bikini. Jag som tidigare stolt spatserat längs stränderna. Under bristningarna har jag även den avskyvärda apelsinhuden som bidrar ännu mer till att jag drar mig för att visa mig i underkläder.

Jag vet att allt detta kommer ge mig det finaste i livet. Men det är ingen lätt omställning.