I min barndom har jag fått väldigt mycket tid för lek och bus. Det har funnits möjligheter för att jag ska kunna få utlopp för all den energi jag alltid innehållit. Jag har fått leka rövare på tomten, sprungit genom vattenspridare i desperation. Detta gav mig också utrymme för att göra de saker som lugnade mig, som gav mig ro i all den uppståndelse jag skapade dagarna i ända. Jag kunde ena stunden flina och säga hej till alla som gick förbi mig på väg till den lokala ican och i den andra dra mg tillbaka, tyst och stilla till mitt rum. Där målade jag, jag klurade ut diverse motiv som jag sedan gav liv på billgt papper mer vattenfärg. Inte blev det vackert, långt ifrån. Men jag blev ändå alltid uppslukad av detta besatta beteende att fullfölja den målning eller teckning jag påbörjat.

Av någon outgrundlig anledning kopplar jag mitt forna måleri med regniga dagar. Då, när jag var trött på gallonisar och gummistövlar som förövrigt var hiskeligt roligt för en femåring, satte jag mig inne och tyckte jag var genial för det jag skapade.

Sen förstörde min då pestiga lillasyster många många målningar, varav den jag ansåg finast. Det var en tavla ihopknåpad av tre A4 papper som satt ihop i ändarna. Detta gav en lång, avlång duk där jag lade en flicka med min färg. Jag var så stolt över att ha målat en flicka på detta pappet, det var min såkallade favvo-målning.  Hon rev den mitt itu, och jag såg ingen lösning, inte ens den uppenbara att lite tejp skulle på bara någon minut återställa det som var. Men då var det ödesdigert, jo för hon hade brutit förtrollningen jag välsignat tavlan med, med mitt egna målande. Livet var över..

Dagen därpå lekte vi i solskenet ute på den ännu våta marken när dagen innan varit mitt livs värsta, som jag då sa. Men allt var glömt och förlåtet tills dess att jag klippte sönder någon av hennes leksaker.