Jag vaknade imorse av att jag hörde barnröster ute på vår tomt. Sömndrucken gick jag ut och fick till min glädje se att det var grannbarnen som var här. De är tre stycken på fem, fyra och två år. Mysiga barn utan tvekan, och den minsta ter sig till mig rätt fort då vi ses. Kan ni förstå längtan jag får då? Det är helt sjukt. Om ett år har jag mitt egna barn att bära på, mysa med och hänfört stirra på.