I och med den här graviditeten väcks många frågor och känslor. Hur ska saker gå till och hur kommer allt detta sluta. Jag har ju självfallet tankar på den förhoppningsvis kommande förlossningen. Jag vet inte om det kanske är för att det ännu är så tidigt, men jag har ingen direkt rädsla inför det som jag hoppas sker om ungefär sex månader. Jag vet att det kommer göra obeskrivligt ont, så ont så att jag inte kan föreställa mig det, men jag vet också att barnet måste ut, det finns inte direkt någon annan lösning.
Igår hände något som väckte känslor i mig däremot. Jag och min käresta satt i bilen sent på kvällen och var påväg hem. Han höll mig om magen och jag blundade, lycklig för det vi har. Vi började prata om förlossningen och då yttrade han sin rädsla för vad som skulle kunna ske. Jag hade aldrig tänkt på det så faktiskt, men självklart är det så. Han var rädd för att han skulle bli ensamstående, att han skulle förlora mig. Detta dementerade jag med att det är hiskeligt bra sjukvård här sverige men att risken klart fanns, om än nästan obefintlig. Han såg så orolig ut.
Därpå frågade jag honom om han var rädd för något annat, då blåste han upp bröstkorgen och sa bara med glödande ögon att han var stolt.

För detta klarar vi, det vet jag. Jag längtar bara tills jag har Mini här hos oss, och att vi får ha de.