Jag har alltid drömt mycket, drömmarna har fört med sig vandringar i natten där jag svamlat om att ringa i mjölkpaket bland annat. Nu har inte detta hänt på många år, men nu är drömmarna vildare än någonsin. Det är fläng hit och fläng dit där jag gör helt ofattbara saker. En natt drömde jag att jag låg i sängen och helt plötsligt kände jag att huvudet var halvvägs ute. En kvart senare var jag på sjukhuset för att i andra sekunden vara hemma igen, sittandes på mitt golv och såg på en stor ryggsäck. En barnmorska öppnade ryggsäcken och lyfte ut mina två tvillingpojkar. Dom var så vackra, mina pojkar.

Senare under dagen gick vi ut, ut på landet tror jag till ett hus. Då förvandlades mina två pojkar till två flickor som bara växte och växte. Efter två timmar kunde de lyfta huvudet själva. Efter en halv dag kunde de prata, så mycket så att jag själv frågade om de namn jag haft i åtanke skulle passa dem och om de ville heta det. Och i slutet av dagen var de för stora för att amma, runt tre år. Jag hann inte ens amma mina barn en endaste gång, innan de blev stora.

Är det så det kommer kännas när jag har fött mitt barn? Kommer tiden flyga förbi utan stopp? Oavsett så längtar jag så mycket. Är det något ord jag repeterar innuti är det lycklig.