Jag ligger i soffan, nyduschad och insmord och väntar på min man. Det är lustigt hur jag efter snart tre och ett halvt år längtar så mycket efter honom, längtar efter att han håller om mig och pussar mig i pannan.
Vi har gått igenom mycket, han och jag. Vi har alltid haft det stormigt, ända från början, stormigt men passionerat. Vi har fått vara med om påstådda vänner som försökt riva det vi har. På något sätt har vi alltid klarat av det, och vi tycks överleva allt det som sätts i vår väg.
Det är svårt att sätta ord på känslor som stormar intensivt på insidan, svåra att fatta tag i för att beskriva dem.