Imorse gick jag upp halv nio för att sätta mig i bilen och åka till pappas kompis landställe som ligger utanför Norrtälje. Där har vi spenderat dagen med att plocka blåbär och jag kom hem för fem minuter sedan. Jag säger då det, att klä sig mot mygg men samtidigt slippa att svettas ihjäl är inte det lättaste.


Max följde med och självklart är allt löst, eller löst och löst, jag känner mig lugnare. Det är när vi är ifrån varandra som kommunikationen brister och det är då våra osämjor framstår. Ett förhållande kräver ett ständigt arbete som vi båda verkar vara hängivna till att lägga ner.

När jag ser på honom så ser jag mitt barns pappa. Detta är något som för mig är surrealistiskt, vackert och helt ofattbart. Sedan jag var fjorton har jag älskat denna människa och nu ska vi få barn tillsammans. Jag vet inte om jag någonsin kommer kunna släppa taget om denna unga man som gång på gång fortfarande får det att pirra i maggropen.

Ikväll ska jag mysa med min älskling som nu är på jobbet fram tills åtta. Då ska vi hem till honom, laga pastasallad, gosa och bara stirra på magen.
Haha! Detta med stirrandet på magen får mig att tänka på hur Max ser ut nu när han ser min mage utan kläder på. Jag har som ni kanske sett haft navelpiercing, denna har jag haft sedan jag var 15. Så vanan att det är något i naveln är uppenbar och för mig självklar. Men nu sitter den inte där längre, jag tog bort den för någon vecka sedan. Nu ser det forna prydda hålet ut som ett stirrande ondt öga som vill alla illa. Det ser så roligt ut och den som fasar för det mest är just Max. Han kan
inte sluta stirra på min nu nakna navel.


Här är ett exempel på det ser ut. Ingenting för världen men för någon som haft något där i två år är det en stor förändring när man väl tänker på det.