Det är löjligt vad jag och Max kan tjafsa som för småsaker, som är skrattretande nu efteråt. Jag avskyr lök, har alltid gjort. Det går bara inte. Så när vi bestämde oss för att äta tonfiskröra på rostat bröd bad jag honom att finhacka löken. Vad sker? Det är stora bitar i den där förbannade röran och jag börjar helt ärligt gråta för att jag blir så ledsen över att han inte lyssnat på det jag sagt och bett om.
Så där satt jag, och petade bort all lök för att få bort skiten, surade och var bara tyst.

Nu fnissar jag för mig själv, för det var ju så löjligt, även om jag fortfarande inte förstår honom.