Just nu är jag helt nere. Ärligt talat är jag så trött på detta och känner verkligen hur denna graviditet tar ut sin rätt på mitt psyke såväl som min fysik. Jag är så utled på detta nu, nio nästan tip månader är lång tid.
Det är svårt att gå från en sågott som perfekt välsvarvad tjej till denna otympliga människa jag är nu. Jag kan inte göra något själv längre, och känner mig så hopplös och irriterande.
Jag längtar tills det jag väntat på så länge nu börjar, att få vara mamma. Jag vill ha vår dotter här hos oss, och få börja det liv vi alla väntar på. Jag vill kunna sätta på mig mina egna skor, kunna sitta i soffan utan att dö av ryggont efter tre minuter.

Min kula och det som finns i den är min största stolthet men även min största last. Det är motigt med allt just nu och jag känner mig så less. Gråtandes beklagade jag mig i Max famn igår och önskade att det hela var över.

Detta är allt jag vill, bli mamma åt en liten människa. Det betyder inte att det inte är värt det men i stunder av svaghet så känns allt så hopplöst och jag vill bara sova tills dess att hon är här.

Jag är en svag avbild av mitt forna jag, på alla vis, och det är motigt att inse vad man blivit. Det är en process men en smärtsam sådan. Nu räknar jag dagarna som tycks gå saktare för varje dag.

I januari blir jag mamma, det är ett mantra jag har. Senaste den 4e februari är jag och Max föräldrar, det känns nästan som en evighet, men jag blir mamma. Jag blir mamma, jag blir mamma, jag blir mamma, jag blir mamma. I min väntan blickar jag mot de fläckar av ljus som många av er hjälper till med, när ni säger att jag är fin-även om jag känner mig som raka motsatsen-, när ni säger att bristningar bleknar-även om det känns som om jag kommer vara en enda stor bristning till slut- det är då jag kan sucka lite av lättnad. Tack.