Ibland händer saker som får en att inse vad det är man faktiskt har. Man vet ju annars också men det är när man ställs mot väggen och tvingas se på som man inser hur mycket man har att förlora.
På ett sätt älskar jag det, på ett sätt avskyr jag det.
Jag älskar sättet det får mig att reagera, för jag får ett så obegränsat begär att visa min uppskattning, bevisa hur det är på insidan av mig ifall att det skulle ske något som i framtiden skulle kunna sätta stopp för det.
Jag avskyr sättet det får mig att reagera, för rädslan stockar sig i halsen, tar strypgrepp på mig och jag får panik. Jag blir livrädd för att förlora det jag har, rädd för att förlora det utan att jag visat tillräckligt med uppskattning.

När jag hör om folk som dör, får jag plötsligt bråttom hem för att slänga mig runt halsen på mitt livs kärlek och försöker övertyga honom desperat att förstå. "Se mig, se insidan på mig och vet!", skriker jag på insidan, panikartat försöker jag trycka mig så nära så att de känslor jag har kanske kryper över till hans hjärta, så att han förstår.