Självklart förstår jag att när någon säger att jag blivit stor så menar de magen. Det förstår jag verkligen, men det blir tufft att höra i längden; "tjockis" "oj, vad stor du är" "Säker på att det inte är tvillingar?" "Du är verkligen stor för att vara i den veckan, är du inte?".
Ja, en salig blandning helt enkelt av sådant som just nu bara sätter galler i huvudet på mig. Och dessa galler tillsammans med resten blir bara för mycket. Det är sluttampen nu, om en vecka är det bara en månad kvar till beräknad födsel.
Mini är värt allt, herregud vad jag skulle genomgå för henne, utan att ens ha sett henne. Det är en obeskrivlig känsla, att veta att jag ska bli mamma till en liten tjej som jag snart ska få lära känna. Snart får jag pussa henne på fötterna, snusa henne i nacken och stirra mig blind på det minsta hon gör. För henne är denna baggis som kallas graviditet busenkel i jämförelse.

Detta betyder inte att det är tufft.

Ni är fina och genialiska, varenda en, och jag uppskattar er så fruktansvärt mycket. Självklart njuter jag också av denna graviditet, herregud det bästa som händer mig är ju resultatet.
Vissa dagar blir det extra tungt också. En graviditet är inte bara guld och gröna skogar, vilket jag tycker att alla bör veta om även det.

Det är i svaghet som de mest obetydelsefulla sakerna gör mest ont.
De första fyra månaderna med Mini inneboende gick jag bara upp 4 kilo, och hade en liten kula som jag varje kväll önskade skulle växa, mer och mer. För växer magen betyder det att Mini växer. Växer Mini betyder det att hon mår bra, det räcker egentligen för mig!
Men mitt psyke har tagit hårt, det ska jag erkänna, och nu har jag satt mitt mål. Mitt mål är då jag går ut med Mini på promenad för första gången, det är ditåt jag ser när det är som tuffast. Vad händer då? Jag smälter och flinar som om jag vunnit en jackpot.
Det nya riktmärket är 4 februari, då blir jag igångsatt om inte Mini bestämt sig för att kika ut innan dess. 4 februari.. Det är ju snart!