Jag har fått erfara graviditetens baksida vad det gäller sociala umgängen och möten. Nu syns min kula, väl dessutom, och jag har börjat tro att den är magisk, eller att min dotter som bor där inne kan utöva magi.
Det är nämligen så att människor runtom mig, människor som jag inte känner eller bara löst bekanta, tycks bli alldeles förtrollade av min mage, och graviditeten. Folk sträcker ut handen i ren förtjusning och vill smeka min kula, samtidigt som de frågar om "den" rör sig något där inne. Främmande människor försöker alltså ta på min mage, vill känna, peta och river därmed alla sociala gränser det någonsin funnits.
Jag förstår om mina närmaste lägger en hand på min mage, om de snällt klappar lite. Men när främlingar som jag inte känner gör ansatser till att ta på mig har jag nu utövat en försvarsmekanism som består i att diskret ta ett steg tillbaka, som för att luta mig, för att förklä mitt undandragande.
Det känns så fasligt konstigt när personer förväntar sig få göra precis som de vill och följer sina första impulser då de ser min mage där Mini bor.
Jag blir lika förbluffad och känner obehag när någon frågar "Var det planerat?". Är inte detta en väldigt personlig fråga? En likbördig fråga jag skulle kunna ställa till en icke-gravid vore "Vilken sexställning brukar du mest använda dig av?". Det är för nära inpå, för personligt för en ytligt bekant eller främling att fråga.
Visst är min pappas ifrågasättande rättfärdigat, han är ju ändå min far.

Men när en främmande människa sträcker sig efter min mage där Mini bor eller frågar om vårat barn var planerat, blir jag alltid lika förvånad och illa till mods, för det känns som om någon försöker tränga sig in på ställen i mitt hjärta som inte alla ska ha tillgång till.