Jag ligger hemma efter en lätt middag och rullar tummarna. Jag är för trött för att göra något och för pigg för att vara nöjd med att inte göra något. Max slutar inte jobbet förrän vid halv tio, och då vill jag gå och lägga mig. Jag börjar nämligen 8.20 imorgon, vilket innebär att jag måste gå hemifrån halv åtta och gå upp runt kvart i sju! Jag kommer att vara helt död imorgon tror jag allt, rutinerna har inte satt sig ännu så det är fortfarande motigt att gå upp tidigt. Självklart är det värt det men inte är det lätt för det.
Nu ligger jag mest bara och längtar efter en varm och mysig Max att stryka på ryggen och ligga hos. Han har blivit så söt på senaste tiden med magen. Han hukar sig, sätter örat mot och klappar, ibland knackar, och pratar med Mini där inne. Det känns så fint och speciellt men samtidigt så självklart, för såklart är det såhär vi ska vara! Det är här i livet vi ska vara, jag har hamnat rätt, äntligen. Jag längtar efter honom..