Även om semestern på Gotland inte riktigt blev som jag tänkt mig kan jag nu se tillbaka och inse att jag uppskattar min älskade pojkvän. Han är den enda i världen jag kan vara mig själv med, den enda som jag känner mig trygg med.


Jag är en svår människa att leva med, speciellt när alla hormoner i princip bara sprutar ur mig. Jag är grinig, kräsen, irriterande och lättretlig. Jag är verkligen svår, och ändå har han mesta delen av tiden tålamod med mig, kramar mig när jag som mest behöver det. Det finns ingen jag älskar så mycket som jag älskar Max.