I tid och otid finner jag mig själv leendes, med en eller två händer på min kula till mage. Jag ler för allt det som komma skall, precis såsom man längtansfullt under vinter tänker på våren som något alldeles gyllene. Precis på detta sätt längtar jag efter min dotter som ännu är ofödd. Samtidigt gläds jag åt denna graviditet, för varje dag och vecka som går fortsätter graviditeten och min dotter växer sig stor och stark för en födsel. Jag stryker magen precis som jag om några månader förhoppningsvis stryker min dotter över en mage med magknip. Jag kommer vara vaken omänsligt många timmar per dygn och beundra min dotter, oavsett hur hon blir. Jag kommer att gå igenom eld för min dotter, det skulle jag redan göra. Jag har aldrig träffat henne, men jag skulle göra allt för henne. Så jag ler för mig själv, och uppmanar innifrån henne att stanna kvar hos mig.