Jag har världens bästa pojkvän. Han gör mig så otroligt lycklig så att orden bara stockar sig i halsen när jag ska försöka uttrycka mig. Det är saker som inte riktigt går att förklara som får mig att bara smälta och vilja krama honom så hårt så att alla mina känslor jag har för honom kläms in i honom så att han förstår. Jag är sådär löjligt kär i honom, så kär som man tror att man bara är i början.
Han säger vackra ord om vår dotter, han säger att jag är hans drömtjej med sån övetygelse så jag bara kan sucka uppgivet och le från insifan och ut.
Han är den som ringer när jag är borta och hör hur det går för mig, hur jag mår och säger att han saknar mig. Han är den som dyker upp på kvällen efter jobbet, pussar mig fördärvad och åker iväg igen med varma och trygga ord efterlämnade.
Han är inte perfekt, långt ifrån. Men han är en sån människa som gör så mycket gott för mig och för vårat förhållande så att de saker han gör som gör ont hamnar i skymundan och blir överglänsta tiotusenfallt. Hans goda väger upp för de saker som gör ont i mig.