Louisa är förkyld och sover som en kratta, vilket betyder att när hon vaknade imorse var jag helt död. Då gick Max upp med henne och jag fick sova till elva, så otroligt skönt!
När jag väl kom upp åt vi en brakfrukost samtidigt som jag myste i solen som sken starkt in genom fönstret. Är det alltså äntligen vår? Känns som om man väntat hur länge som helst.

Nu sover mina fina och jag sitter och väntar tills de vaknar så att vi kan ta en promenad och gå en sväng till parken.


Det händer liksom inget nytt, då känns det onödigt att skriva varje dag "det här har jag gjort idag..". Finns det värre bloggar än så, I think not..


Lite senare kommer mormor och moster hit på middag, har tänkt servera mozzarella och soltorkadetomater fyllda kycklingfileer med en enorm sallad. Mat är gott!