Då eran dotter var planerad, hur länge "försökte" ni innan du blev gravid? Blev du det så fort du slutade med p-piller eller tog det ett tag?

Jag tog mitt sista p-piller på nyårsafton 2008/2009. I maj fick vi reda på att jag var gravid, blev alltså gravid i april. Så det tog alltså fyra månader. Oväntat fort gick det i och med att det kan ta upp till ett år för resterna av ppiller(så tt ägglossningen sätter igång igen) försvinner ur kroppen.
De första två månaderna försökte vi lite halvdant men efter det så prickade vi in ägglossningen och då gick det fort.


Det är så roligt att se tillbaka på hela den väntan. Vi var på helspänn och kunde inte bärga oss. Det är fortfarande svårt att förstå vad det är som hänt oss. Det är redan två år sedan jag var gravid, hur gick tiden så fort?


En tidig magbild, här var Louisa nog runt 15 veckor i magen. Det största som hänt mig!

Förstår din poäng men tycker faktiskt att du tar i lite väl, du går nog lite väl hårt på personen som undrade. Det är inte vanligt att man som tonåring, när man inte är vuxen har en sådan stark vilja och sedan väljer att skaffa barn när man endast är 17 år. Därför är det inte heller så konstigt om många inte förstår, eller att någon undrar varför och anser att unga föräldrar missar en del av sin ungdom. Du verkar vara en toppenmamma, mogen, har en underbar kille och dotter, och det är självklart jättebra! Och det är klart att alla väljer att leva sina egna liv på ett sätt som man själv mår bäst av. Men jag tror att de flesta i vår ålder och en del andra har svårt att förstå varför någon inte väljer att leva "ut" sin ålder. Sen tycker jag att det är lite onödigt att du säger "knullar runt" och bara super, det är väl ändå inte det ungdomen går ut på? självklart är festande en del, för vissa, och det finns sådana som tar det till en extrem nivå, typ kungarna i tylösand. Men jag tror verkligen inte att det var de sakerna personen som ställe frågan syftade på. Utan mer gå klart skolan, skaffa sig en utbildning, karriär, erfarenhet, kanske resa- ja leva ett "normalt" ungdomsliv men framförallt att växa klart och skapa sig en stabil levnadsgrund innan man skaffar barn. Detta är naturligtvis inte omöjligt för de som skaffar barn tidigt men det försvårar ju det hela lite. Du skriver en blogg om ditt liv som ung mamma, så då kanske du får räkna med att folk som inte förstår undrar varför du skaffar barn så tidigt och att du kanske "missar" din ungdom. Därför är det ju bra att du då förklarar att detta är det bästa som någonsin hänt dig och att du aldrig skulle kunna tänka att ett liv utan Louisa, men jag blev faktiskt lite upprörd på hur du förklarade det. Vill avsluta med att säga att personligen tycker jag att det är trist att vara ung mamma får en dålig stämpel, men jag tycker att du är ett väldigt bra exempel på att man definitivt kan lyckas som en ung mamma. Lycka till!

Jag kan erkänna att jag går hårt på. Men vad folk inte heller tyvärr vet är att folk ÄR anklagande mot mig, de få gånger någon reagerat negativt på att jag fått barn så ung. Och i de sammanhangen ÄR det att "supa" och "knulla runt" som nämns. Inte i exakt de orden men folk har, med handen på hjärtat, sagt "ska du verkligen skaffa barn med den enda du haft sex med?" och "Ska du inte passa på att resa innan du blir fast för livet i sverige?".
Så till dig som frågade från allra första början; jag ber om ursäkt om jag gick för hårt på, jag är inte den som är den som inte ber om ursäkt, men du måste även förstå att man lätt går i försvarsposition då man blir ifrågasatt i den MAN ÄR. Även att man väldigt ofta blir det, just ifrågasatt, som faktiskt sårar.

Hur kunde du välja att skaffa barn såhär tidigt? Du missar ju hela din ungdom!

Vad svarar man på dessa kommentarer? Jag tappar liksom hakan och blir alldeles stum.

För det första: vad har just DU med detta att göra?
För det andra: JAG anser inte att jag missar något, utan istället upplever något annat helt fantastiskt! Dessa kommentarer retar gallfeber på mig för du känner inte mig, du vet inte hur mitt liv varit.
När folk pratar "ungdom" är det oftast fest och resa som det talas om, även också att "knulla runt" tycks vara väldigt viktigt i vissa sammanhang. Att festa ÄR inte så kul som alla målar upp det som tycker jag, visst någon gång då och då för att göra något annat.. Att resa har jag gjort till viss del och ser fram emot ännu fler resor MED min dotter. Att "knulla runt" är den sämsta anledningen någonsin, man måste inte testa en massa olika för att veta att man hittat rätt, TRO MIG.
Louisa är det bästa som någonsin hänt mig, det finaste och vackraste som hänt mig, jag skulle ge upp ALLT för henne. Jag har ett LIV och kan inte förstå vad jag gjorde innan henne.
I mitt fall har jag inte missat någonting och kommer aldrig någonsin ångra mig. Du är ingen som kan döma mig, så varför påpekar du något som du inte ens vet något om?

Jag vart precis 17 i september och jag har alltid viljat ha en liten unge och min kille går ut trean nästa år och jag har precis börjat 1an.
Men jag skulle verkligen vilja ha en unge, men jag är så osäker på om jag kmr ha råd eftersom man får väl inte så mke pengar om man är mamma ledig? Så tycker du att jag ska vänta elr försöka få barn?
Hur har du råd med alla saker till din dotter? :)

om man har oregelbunden mens och inte vet när den kmr hur vet man då när man är säkrast att bli gravid? :)
Och min kompis som blev mamma för några månader sen, hon säger att man måste koppla in socialen om du blir mamma under 18? måste man koppla in socialen om man blir ung mamma?
hur sköter du skolan och sånt? Om jag skulle bli gravid skulle man kunna gå tillbaka till skolan efter ett år då? elr skulle jag få börja om ettan igen?

kanske blev lite mke nu, men jag har alltid velat fråga någon ung mamma om ngr saker! :) och din dotter är grymt söt och din blogg är jätte fin :) kramkram

Vet inte vart jag ska börja. Vill klargöra att det är inte en dans på rosor att ha barn, men vill man så går det mer än väl.

Pengamässigt? Det är inte mycket att hänga i julgranen. Maxbeloppet per månad ligger på ungefär 4700 kronor EFTER skatt. Sedan får man ju även 1050 i barnbidrag. Det är det man får av att "enbart" vara mammaledig.
Räkna in här: mat, blöjor, hyra, försäkringar, kläder, medicin, en massa "saker" till bebisen(spjälsäng, bärsele, leksaker). Man måste inte ha de sistnämnda men oftast "vill" man ha de och det underlättar i omhändertagandet om barnet. Det ÄR dyrt att ha barn!
Jag har haft tur med föräldrar som hjälpt oss den första tiden vi bodde hemma. De betalade en viss summa gentemot hyra, och bjöd ofta på mat. Nu jobbar Max heltid och tjänar därifrån pengar som vi lever mer än väl på.

Det finns ägglossningstest där man får ett antal stickor som man kissar på som mäter ett ämne i urinen som i sin tur visar om man har ägglossning eller inte. Det är vid ägglossning man har som störst chans att bli gravid.

Det där med socialen stämmer inte, i alla fall inte i stockholm. Det är väl i speciella fall i så fall antar jag, är inte insatt alls. Men vi har absolut inte blivit tillsagda att kontakta socialen bara av den aledningen att vi fått barn.

Du kan ta ett sabbatsår från skolan, så säg att du får ditt barn precis efter att du gått ut ettan; då är du ledig ett år och börjar då tvåan med de som är ett år yngre än dig.

Vill avsluta med att rekommendera dig att gå klart gymnasiet; det underlättar sjukt mycket! Det är verkligen ovärderligt. Självklart går det att fixa skolan ändå, men det blir ju självfallet svårare med en knoddis där hemma.
Tänk igenom alla detaljer; hur förändrad blir din kropp, hur blir eran relation, var ska ni bo, hur ska ni betala för allt, hur vill du göra i framtiden(skola, jobb och dagis för ditt barn)? Orkar du gå upp mitt i natten flera månader i rad, vill du riskera att förlora vänner, kan du tänka dig att alltid ha någon annan att sätta i första hand? Tänk dig då dina vänner ska ut och du inte kan följa med, tänk dig hur ditt liv skulle se ut om du fick barn senare i livet.

Allt detta bör hållas i åtanke.
Jag menar inte att jag saknar allt detta, men självklart slår tanken en då och då.
Är allt detta värt det? Känner NI er redo?

Vad roligt att du svarar lite normalt på frågor. Känns som att alla unga mammor informelt svarar, jag klarar det här men det gör nog inte du.. Hur som helst så ska jag ha barn om bara några veckor. Och jag undrar hur du fick så mycket andra vänner med barn liksom?

Jag har fått kontakt med unga mammor genom bloggen faktiskt. Sedan så sprids det ju. En kompis kanske känner en annan ung mamma så sammankommer man, det är som ett helt nätverk. Sedan så finns det öppna förskolor; det är lite läskigt första gången men det är värt det! Kontakta mig på min mail om du vill umgås med en knäpp ung morsa(jag) och en gullig unge som man dör av(Louisa). Det gäller att ta för sig!
Lycka till med bebisen, njut av sista tiden som gravid!

När du fick reda på att du var gravid blev du bara glad eller kom de andra känslor oxå? typ att du blev ledsen oxå för att du inte visste vad du skulle göra osv?
fanns det nån gång tal om abort?
och har du nånsin ångrat ditt val med att du behöll louisa?
skulle bli jätte glad om du kunde svara har precise fått reda på att jag är gravid och är så rädd om vilket val jag ska göra..

Hej, jag lider med dig om det är så att du inte var beredd på att bli gravid, att stå rådvill är aldrig en bra känsla, speciellt inte när det handlar om en graviditet.

I och med att Louisa var planerad så blev jag mest glad när vi plussade, lyckan bara rusade genom kroppen. Något som jag däremot inte väntade mig var att jag samtidigt blev livrädd. Jag hade väntat i fyra månader och trodde varje månad att jag var gravid och blev så hemskt besviken när jag insåg att så inte var fallet. Men när vi väl plussade den 17e maj 2009 blev jag som skrivet överlycklig men också rädd när jag väl stod där jag hade velat stå under en så lång tid. Rädsla för vad som skulle hända, rädsla för att inte klara av det, rädsla för att förlora barnet.
Det var alltid självklart i grund och botten att behålla lilla bebisen, vi ville ju ha den! Men när vi en dag satt hos en kurator(ungdomsmottagningen erbjuder alltid kurator för föräldrar under 18, vi tyckte det var en bra idé) och jag mådde så sjukt illa så helt rummet snurrade så var jag i en minuts tvekan beredd att be dem skjutsa mig till sös för abort. Det var den enda gången jag tvekade.
Jag kommer aldrig ångra att vi skaffade Louisa, hon är det bästa som någonsin hänt mig. Folk pratar om hur svårt det är att ha barn; skitsnack i mitt fall. Förväntade mig plåga, men har haft det så otroligt lätt, man gör det till vad man vill. Själva omhändertagandet av ett barn föll sig naturligt för mig.


Skruttis i magen.

Däremot kan jag erkänna att det hade underlättat en hel del om jag gått klart skolan, men även det kommer att lösa sig.

Mitt råd till dig är: känns det rätt i maggropen? Då är det nog det. Men väg även in delar såsom huruvida pappan är delaktig, vart kommer du bo, hur löser sig utbildning/jobb för dig?
Personligen skulle jag aldrig ha klarat av att behålla ett barn där pappan inte var involverad, förmodligen känner jag så för jag vet hur guld värd Max har varit, och att ett barn behöver sin pappa. Enligt mig.

Om du undrar mer får du mer än gärna kontaka mig igen här på bloggen eller maila mig på [email protected].

Lycka till!

Separation?
Har det hänt något mellan dig och Max?

Med separation menade jag att jag och bloggen håller på att separerar. Mellan mig och Max är det fin fint!

Jag förstår inte vad som är så himla fel med att vilja hålla någon annans bebis? Du ska väl bara vara glad att folk verkar tycka om henne. Vem vill vara en bitter mamma som inte låter någon hålla, ge presenter eller beröm till ens lilla bebis?

Jag har aldrig sagt att det är något fel med att vilja hålla någon annans lilla söta bebis, för man vill inget annat än att gulla med dom. Men! En bebis har sin trygghet i att känna igen mamma och pappa. Jag låter mina närmaste vänner och familj(farmor, farfar, mormor, faster, morfar och moster) hålla i Louisa, utan tvekan oftast. Ibland säger jag nej kanske för att jag vill ha henne hos mig eller att det bara inte passar sig vid just det tillfället.
Vad jag finner är otroligt konstigt är när människor som inte känner mig och framförallt inte känner Louisa kommer och ber om att få hålla henne. Att träffa nya människor för en bebis är en utflykt i sig, och att då med en gång sitta i någon annans famn och slussas bland famnar anser JAG inte är bra för MITT barn.
Jag säger inte åt någon annan hur de bör göra med sina barn, men detta är vad jag och Max känner är bäst för Louisa och det är det. De som stör sig på det; synd! Detta är vårat barn och vi gör vad vi anser är bäst för henne. Självklart ska hon få gullas med och mysa med sina närmaste, och även träffa nytt folk. Men när hon börjar slussas mellan famnar gillar jag INTE. Jag märker på henne att hon blir stressad och de dagar då hon varit i andras famnar längre stunder är hon gnälligare och allmänt sur. Hon blir stressad och det tänker jag skydda henne ifrån.
Jag är ingen bitter mamma, vem är du att säga det? Är beröm att få hålla? Nej, att få hålla gör folk helst av egoistiska skäl; för att DE vill gosa med en bebis. Har aldrig heller någonsin tackat nej till en present eller avvärjat beröm!
Louisa älskar folk, hon charmar alla och gillar att få uppmärksamheten, men att slussas mellan famnar och att bli daltad med av människor vi inte känner tackar vi nej till och det står vi fast med!